Ny måndag – ny gäst. Denna vecka har vi äran att presentera Lilla Speedos mamma som tar upp det jätteviktiga ämnet utbrändhet innan man hunnit bli vuxen. Jag (Malin) har också en ungdom hemma som blev utbränd innan hon hann bli vuxen.
____________________
Livet till barn med NPF har sannerligen bjudit mig på en tur likt den värsta bergochdalbanan.
2010 fick vi veta att det fanns NPF i vår familj. Det året grät jag och var så otroligt skör, för jag visste ju ingenting. 2013 kom nästa diagnos, och sedan nästa och nästa (ADHD, ADD, Autism, ångest, dyslexi).
Utbränd som barn versus som vuxen
Jag brukar reflektera över tanken att vi inte bär in utbrända vuxna till jobbet, men vi bär in utbrända barn till skolan pga skolplikt. Som vuxen utbränd blir du sjukskriven och får höra att du måste röra på dig, motionera, vara med vänner, boka in roliga saker som gör att du mår bra. Men vad gör vi med barnen som inte klarar av att gå till skolan? Jo straffar. Vi förbjuder dem att vara med vänner efter skolan om de inte varit där. Vi förbjuder dem att vara med på träningen, för är man inte i skolan, orkar man inte träningen heller. Vi förbjuder tv-spel på kvällen. För har de inte varit i skolan, får man inte ha roligt på kvällen, även om dator/tv-spelet är det enda sociala sammanhang våra barn har. Självkänslan dök i och med att de inte klarade skolan, orken tog slut av allt kämpade så att de inte orkade vara med kompisar efter skolan, och idrotter och aktiviteter orkades inte heller med. Det var då lätt att hamna framför spel på skärmen istället, men det var det enda sociala de orkade med. Att slippa ses i stora gäng och i verkligheten. Nu höll de kontakten med sina vänner på ett annat sätt eftersom de var med i gänget men ändå inte. Kanske var det en räddning för att orka vara med överhuvudtaget? …
Från ”hemmasittare” till resursskola
Vi har haft minst sagt kaos hemma under flera år. Barnen har haft det tufft i skolan och under flera år var de även hemma från skolan. Kalla det hemmasittare, hemmakämpare eller vad du vill. Men efter 9 år hemma hamnade vi tillslut på en resursskola där vi började med att bygga upp självkänslan igen, vilket tog cirka 2,5 år. En skadad självkänsla som blivit pga alla misslyckanden av alla missförstånd. Alla krav som funnits som man ”räknat” med att han bara ska kunna. I början var det prio 1 att ta sig till skolan. Sedan att vara där i 1 timme, sedan ökade vi til 2 timmar. Vi fokuserade på ett ämne i taget och att hade en bra plan där vi såg att det fanns möjlighet att lyckas. I den rehab-planen ingick det till och med att komma ut bland folk och äta hamburgare, för att ge känslan av att känna sig trygg igen.
Orosanmälningar
Många frågar mig om alla orosanmälningarna vi fått, vilket var otroligt tufft många gånger. Men Socialtjänsten har funnits som en bra och trygg myndighet, för om vi inte haft den kontakten skulle vi heller aldrig blivit beviljad Resursskolan. Vi inkluderar inte våra barn på samverkansmöten / SIP och pratar vi vuxna bara, utan att lyssna in vad barnet har för behov, som ofta redan har svaret på vilka behov som finns.
Glöm inte att ta hand om dig själv!
Jag lider med alla barn som inte för den hjälp och stöd som de har rätt till. Det kostar mycket pengar att laga trasiga vuxna p g a att inte rätt stöd sätts in tidigt. Det är också tufft att vara förälder i denna situation. Därför är det viktigt att försöka må bra, så att man orkar mer. Här är mina tips:
- Ta små micropauser varje dag och fokusera på att verkligen micro-njuta
- Hitta en träningsform som du mår bra av
- Släpp på förväntningarna och skapa fina minnen istället
- Öva på att vara lågaffektiv, på att inte ta åt dig av alla hårda ord som kommer i affekt. Om inte våra barn hade NPF skulle de heller aldrig reagera som de gör.
På resursskolan blev jag förstådd i min föräldraroll, där fick jag bekräftelse på att jag gjort rätt i alla år. Gissa om jag grät? Det var så jobbigt att djupdyka samtidigt så nödvändigt. I ett halvår låg jag på soffan och reflekterade.
Idag mår jag bättre än någonsin. Jag reflekterar över att jag lever här och nu.
/Lilla Speedos mamma aka Sara Melin
