Hur började allt?
Jag var mamma till en tjej på 8 år och en son på snart 6 år. Vi flyttade från Spanien till Sverige och hela hennes liv rasade. Byta land, språk, hem, skola, vänner, släkt, kultur, mat. Allt på en gång. Hon växlade mellan att gå in i sig själv och att få utbrott. Vi förstod inte vad som var vad. Vi förstod att en flytt är jobbig men inte till denna grad.
Sonen mådde bra.
Till slut började hon hos skolans kurator. Efter ett tag uttryckte denne att vi skulle vända oss till BUP. Skolan skickade en remiss. Ganska snabbt (det här var mer än 10 år sen) fick hon börja en utredning. En NPF-utredning. Vi och skolan gjorde enkäten 5-15 och fick komma på samtal till BUP. Efter några månader kom resultatet: ADHD och insomni och ångest.
Jag bröt ihop.
Mest för att hon hade blivit diagnostiserad med ångest. Jag fick dåligt samvete, jag tänkte vad har jag gjort för fel och frågade mig själv varför hon mådde så dåligt. Då hade jag ingen koll alls på vad ADHD är. Att hon hade insomni tänkte jag att det hörde ihop med hennes ångest.
Hon blev erbjuden terapi, hjälpmedel, arbetsterapeut och medicin.
Vi berättade för henne att hon hade fått dessa diagnoser och hon blev ledsen och arg. Efter att ha provat många olika mediciner och haft en rent helvete en lång tid hittade vi tillslut rätt adhd-medicin. Hon tog även medicin mot ångest och insomni. Hon fick kedjetäcke från arbetsterapeuten samt en rad andra hjälpmedel. Terapin ville hon inte gå på mer så vi la ner det eftersom det innebar att hon fick meltdowns varje gång i BUPs väntsal.
Det som blev vändningen i hennes mående var att jag skrev en bok om en tjej i hennes ålder som hade adhd. Hon kände igen sig och förstod att hon inte var ensam. Hon förstod att det fanns andra tjejer i hennes ålder som mådde likadant. Hon visade boken för rektorn, lärarna, klasskompisarna och kände sig stolt. Tjejen i boken har adhd och svårigheterna med diagnosen tas upp men även styrkorna och det var det som gjorde att hon kunde börja tycka om sig själv igen. Jag, däremot gick i terapi på BUP och läste allt jag kom över om ADHD, ångest med mera och kämpade mot en enorm trötthet.
Sonen då?
Han började må dåligt av att skolan blev för mycket. Han var 10 år då. Vid det laget hade jag gått in i väggen pga allt kring dottern men jag kämpade för honom ändå såklart; satt med på skolans lektioner, gick på möten och gick genom en utredning på BUMM, vilket resulterade i ADD. Vi provade mediciner men ångesten ökade av dem, så vi la ner det. Han hankade sig fram med mycket skolfrånvaro och ångest men tillslut kom pandemin och distansundervisning. Det blev hans räddning.
Det var en kort sammanfattning av hur allt började.
Var är vi nu?
Dottern är nu 21 och tar fortfarande samma adhd-medicin, har kedjetäcke och tar medicin för sin insomni. Medicin mot ångest slutade hon med i 9:an. Hon är mycket påläst om vad ADHD är och känner sig själv mycket väl. Hon har provat terapi en gång till vid 19 års ålder men vill inte fortsätta.
Hon gick in i väggen vid 18 år!
Hon kämpar med sin vardag och sitt pendlande mående och finner harmoni i skapandet.
Sonen är nu 18 och mår jättebra. Det har han gjort sedan han gick ut grundskolan.
Jag har skrivit väldigt mycket om adhd genom åren, böcker för vuxna, barnböcker, en C-uppsats och många blogginlägg på MrsHyper. Dock kämpar jag än med min gamla utbrändhet som vägrar att släppa taget om mig.
Det var en kort sammanfattning om var vi är idag.
/Malin Roca Ahlgren, författare, skribent, lärare, redaktör
