Idag ringde min dotter och hennes kompis och frågade om jag kunde hämta dem för att de var helt slut. Men var jag tvungen att säga nej för att jag stod mitt i maten och tyckte nog också att de hade sig själva att skylla.
De hade cyklat till Skoklosters lanthandel för att köpa glass, en speciell glass, som de var toksugna på. Lanthandeln var stängd och då cyklade de ända ned till Skoklostermacken. Det är ganska långt dit men det mesta är nedförsbacke.
När de kom fram till macken visade det sig att också den var stängd. Besvikelsen och det tuffa i att nu var det nästan uppförsbacke hela vägen hem gjorde att min dotter nästan bröt ihop. Men det visste ju inte jag. Utan jag tyckte att jag var en rimlig gränssättande mamma.
Men när telefonen ringer för fjärde gången och det är min dotters kompis som ber mig att komma för att min dotter är på väg åt andra hållet (!) då förstår jag att nu är det något mer… det visar sig att de är inte långt hemifrån nu och jag springer för att möta dem. När jag kommer fram står min dotter lutad över cykeln och kan knappt andas. Hon har fått en panikattack. Och hennes bästis går runt runt och ringer någon i sin mobil. Jag kommer fram och tar hand om min dotter, lugnar, ber henne att sträcka upp armarna över huvudet – genom att ge mig en kram. Hon får luft igen och lugnar sig. Nu blir jag lugn för jag vet att det är på väg ned istället för upp. Paniken alltså.
Men då ser jag min dotters kompis som ser så stressad ut. Kom! säger jag till henne och öppnar mina armar. Då brister hon ut i gråt och berättar hur rädd hon blev och att hon inte skulle veta vad hon skulle göra om det hände hennes bästis något. Jag kramade om henne och sa att hon hade gjort precis allt rätt, hon hade ringt mig och hållit sig lugn. Det är det bästa man kan göra. Och nästan det enda.
Min dotter har luft igen och sätter sig på cykeln. Även bästisen sätter sig upp. Jag frågar om de båda är ok och om de är det kan de cykla hem till oss och vila och ta en glass. De viner backen ned till vårt hus och när jag kommer hem har de varsin glass.
När min dotters bästis ska hem kommer hennes pappa och hämtar henne. Hon är fortfarande skärrad, och vi kramas massor! Massor.
Jag frågar min dotter om hon uppfattade sin bästis oro, men det gjorde hon inte. Och sen sa hon, för om jag ser att hon blir ledsen så blir ju jag rädd. Jag vill inte se henne ledsen.
BFF – vänskap 4 ever
Med vänliga hyperhälsningar
MrsHyper
/Jessica Stigsdotter Axberg
