Jag har hört så många varianter sedan min son var liten. Det handlar ju så klart om att alla har tillgång till olika information och att informationen också sett så olika ut under de sista 20 åren. Idag finns det tack och lov riktigt bra information att hämta på Socialstyrelsen.
När vi varit i olika sammanhang genom åren har människor sagt så här:
– Det är väl inget knas med honom. Han är som pojkar ska vara. Det växer bort.
– Kom aldrig mer hit. Han är aldrig mer välkommen här. Man slåss inte.
– Med sådär mycket energi kommer han bli superproffs inom en sport.
– Han kan inte ha Asperger, han tittar ju mig i ögonen.
– Han har inte ADHD. Ni måste bara vara tydligare hemma.
– Han har ingen diagnos, det måste vara ett barndomstrauma.
– Han är ju grymt smart. Han kan inte ha ADHD.
Jag höll ett tag på att bli galen över alla påståenden och vacklade många gånger. Gjorde jag rätt som satte igång en ADHD-utredning, var jag en inkonsekvent mamma, skulle jag varit mer närvarande, skulle jag inte åkt på den där kursen, skulle jag ha slutat mitt jobb och blivit hemmafru, skulle jag…nä…till slut fick jag sluta skylla på mig själv. Jag insåg också att jag gjorde mer än många andra och ändå fick vi inte vardagen att funka. Att göra en ADHD-utredning var det bästa vi kunde ha gjort. För hade min son inte haft ADHD så hade han inte fått den diagnosen. Så enkelt är det ju.
Osynliga handikapp är svåra att se. Och näst in till omöjliga att förstå. När du däremot lever med den som har en diagnose, då är det övertydligt istället.
Bilden, som jag tycker kanske är lite väl negativ och generell, belyser svårigheten att faktiskt se vilken diagnos som är korrekt. Det kan ju vara så att man har ADHD och är extremt begåvad.
Klicka på bilden för att läsa eller ladda ned en större fil.
Bilden är översatt från en annan bild som du hittar adressen till längst ned på bilden.
Jag tar inte ställning till resten av den webbsidans innehåll, utan det är endast bilden jag utgått från.
Tack för ett fint inlägg! Välmenande kommentarer av typen det växer bort el han är ju smart är så jobbiga! Vi väntar på en utredning av vår son och det var skönt att läsa det du skrivit. Det är som att folk tror att man är orolig över att det skulle vara ngt fel på sonen, men vi är inte oroliga för det -vi älskar ju honom för den han är men vill ha stöd och att han ska få rimliga förutsättningar. En läkare som träffade honom i tio minuter sa att hon inte såg ngt som tydde på ADHD, men skrev ändå remissen pga vad jag berättade. Det enda hon uppnådde med den kommentaren var att få en sliten mamma att ifrågasätta sig själv o känna sig usel ännu än gång. Och vad trodde hon förresten att hon skulle se!!? Men som sagt, jag tror att sådana kommentarer sägs för att lugna en.
Ja men precis som du säger Annan mamma – de hjälpande kommentarerna kan ibland stjälpa en… Hoppas att det går bra för er. Stor kram