Som vanligt är jag på perongen nästan 15 minuter för tidig, ifall att. Jag försöker förgäves boka via Sj-appen men den har ju kraschat under natten på grund av julbokningarna. Så fort jag är på tåget kommer kontrollanten och jag berättar läget. Och hon svarar mig att ”man får ju inte åka utan biljett”. Och jag känner mig som en idiot när hon frågar om jag testat Skånetrafikappen. Hahahaha, ja just det jag kan ju boka via den. Jag ber henne komma tillbaka inom fem minuter och då har jag laddat ned appen, registrerat mig och köpt biljett. Puh… det gick.

Då öppnas dörrarna vid stationen och in kliver två män som sätter sig vid den tomma handikapplatsen framför mig. De påpekar för varandra att de behöver flytta på sig om det kommer någon som behöver platsen bättre.
”Hur skulle det se ut om vi inte föregick med gott exempel när vi själva jobbar med funktionshindrade” säger den ene som bryter på gotländska.
Jag fnissar till lite och det upptäcker han.
”Där såg jag ett litet leende minsann”.
Jag svarade att jag var helt med på resonemanget och sen började vi prata. Vi fick nästan 35 minuters snack och det gick i ett. Paul hette han som pratade gotländska och Jean hette den andra. Vi pratade om dialekter och hur man kunde göra sig förstådd, vi pratade om problematiken att vara stödperson med svår dialekt där personen man ska stötta kanske inte förstår. Paul berättade vidare att han jobbade under många år som idrottslärare men hade nog gärna velat vara svenskalärare också. Nu för tiden får man tydligen två ämnen som lärare, men på hans tid fick man bara lära sig ett ämne. ”Det hade varit kul” fortsätter han.

Vi pratar om att språket är nyckeln till mycket. Då berättar Jean att han kom hit 2009, som 14 åring, och var då analfabet. På boendet han var på fick han börja med att träna på bokstäver. Fyra bokstäver om dagen. Lära sig hur de lät, hur de skrevs och försöka hitta ord där de användes. Han berättade också om en dag när han fick en inköpslista och de bad honom att cykla till Willys och handla. Han stirrade på lappen som innehöll många ord, de flesta hade han ingen aning om vad de betydde. Han försökte säga att han inte kunde, men de insisterade och skickade iväg honom ändå. Väl på affären vågade han inte fråga om hjälp, så han tog lappen läste översta raden och där stod M J Ö L K. Då letade han i hela affären tills han hittade mjölk, la ned det i en kundvagn och kunde stryka den från listan. Nästa sak på listan S M Ö R osv. Det tog honom nästan 1,5 timme att handla 10-15 saker på den där listan. Men oj vad han lärde sig den dagen. Den dagen vill han inte vara utan. Jean har jobbat hårt för att lära sig svenska och det har gett resultat. Hans arbete har varit inriktat på ungdomar. På HVB-hem, SIS och LSS-boende. Han är verkligen rätt man på rätt plats. En mer ödmjuk och nyfiken person är svår att hitta.

Paul är den som pratade på och det visade sig att de här två möts då och då och har lärt känna varandra genom gemensamma arbetssituationer och liknande. Och snart, om två månader, får Paul gå i pension. Välförtjänt och han längtar. Vi avslutar samtalet med att språket är nyckeln till allt. Och Jean fyller i ”Att kunna ta eget ansvar, att ha hopp och tro om framtiden och språket – det är nyckeln till allt”.

Jag blev uppriktigt berörd av det här mötet. Två fina själar som berättar om sitt liv för en främling, mig, på ett tåg mot Hässleholm. Tänk vad lite det är som behövs för att vi ska lära känna varandra och se varandra.
Tack Paul och Jean – ni är verkligen två eldsjälar på rätt ställe i livet.
Önskar er allt gott.

/Jessica, aka MrsHyper
#psykosyntesiallamöten #lss #värderingar

Och jag glömde nämna det, det klev på en man med rullator mitt i ett av våra intensiva samtal så vi fick flytta lite på oss. Mannen som klev på lyssnade också intresserat på allt vi sa, jag tror att han hade börjat att bidra om det inte var så att vi kom fram till slutstationen. 💜