När Victor var 6 år så gick han på teater inne i Stockholm, vi tänkte att han skulle få utlopp för sina energier där, egentligen handlade det om att vi nog fick ledigt en timme…vi förstod inte förrän långt senare hur jobbigt det faktiskt var för dem att hantera honom. Men vi visste ju inte då att han hade ADHD och vi visste egentligen inte vad det var som gjorde att det ibland fungerade det vi gjorde, och ibland gick helt åt helskotta.
En lördag åkte vi förbi en hamburgerkedja och skulle beställa lite mat att äta på vägen hem. Vi tog Drive Thru.
Vi beställde vår måltid och rösten från röret frågade:
– Vill ni ha något mera?
– Nej ….börjar jag men så slänger sig sonen fram och skriker:
– Å lite vin till mamma!
Ridå… jag blev så sjukt generad och undrade vad hon i kassan skulle tänka om mig så när jag kommer fram säger jag:
– Fniss, hrum…eh….nä, jag dricker inte vin på dagarna. Hehehe…
Varför sa jag något över huvudtaget? Det gjorde nog allt bara värre.
Det jag däremot har lärt mig de senaste åtta åren är att ofta så generar barnen mig…men jag tar faktiskt inte längre åt mig. Inte på det sättet. Jag blir istället superrationell och kan säga saker som att:
– Nä, det där är inte ok att säga då blir jag sårad, generad, ledsen, arg (eller liknande). Du kan säga så här istället… osv.
Med vänliga hyperhälsningar
MrsHyper
/Jessica Stigsdotter Axberg
