Alltså luciatåg för de minsta. Det var tufft att få en hyperaktiv kille att ens sitta vid matbordet och äta efterrätt, så hur skulle det gå att få honom att sjunga sånger han tyckte var tråkiga och dessutom gå i ett led. Eller gå i kö som han brukade säga…
Det gick så klart inte. Och vi föräldrar led av att få alla andras föräldrars ögon på oss när vår son sabbade det vackra luciatåget för alla andra.
Vi försökte få honom att gå sist, ge honom uppgiften att ”samla ihop alla”. Det var ju inte heller någon lysande idé eftersom han liksom puttade på alla och skyndade på så att alla skulle komma in i rummet så fort som möjligt. För fort skulle det gå. Om han väl stod där framme mot väggen så blev det alltid att han råkade riva ned några teckningar eller andra skapelser som hängde där. Och då blev någon ledsen och då sprang sonen därifrån för att han ”gjort fel igen”. Eller så fick han gå först i tåget och kom fram och väntade otåligt i ca 0,2 sekunder (en evighet) för att sedan dra därifrån och göra något roligare… Nä, luciatåg var inte mycket för vår familj.
