Den frågan ställde vi på sociala medier. Nedan kan ni alla se svaren vi fått in.
(förutom 2 svar som var negativa)
På Facebook har vi fått in dessa svar på vår fråga:
Mona
• Hög förståelse för sitt barn med eventuell diagnos (arvsfaktorn är ju hög)
• Spontan och hänger med i tvära kast när fokus skiftar
• Fantasifull (innovativa lösningar utanför boxen)
• Vet vad man själv hade behövt som barn
• Vet hur viktigt det är att fylla på med energi när man kämpar så hårt. Nej, man är inte lat!
• Förklarar sådant som för personer utan diagnos är självklart, t.ex sociala situationer, för att hjälpa sitt barn.
• Kan ha många bollar i luften
• Hög energi
• Är van att prova olika lösningar och låser sig inte vid en ”sann” lösning.
Sara:
Som förälder med Adhd har man sjukt mycket kärlek, förståelse, empati, förmåga att se saker från olika håll, kämparanda, gör allt för mina barn, ser mina egna brister och jobbar och kompenserar och utvecklar förmågor utifrån det. Hjälper barnen att hantera situationer bättre än man själv. Söker information och försöker identifiera verktyg för en själv och barnet dygnet runt, på gott och ont. Är sårbar och ödmjuk inför svårigheter och identifierar saker eller situationer som är lättare att hantera och förståelse för att alla hanterar saker och situationer i sin egen takt…? Man visar barnen att det finns ingen som är perfekt men man gör så gott man kan utifrån sina förutsättningar… och det är ok. Man visar och säger att det är ok att ha känslor och att visa dem… Och att man är bra som man är. Själv har jag jobbat med att kunnat ha tålamod med rektor, skolpersonal, bup, soc, vårdpersonal etc (vilket egentligen är fantastiskt i sig, men jag insåg att för att komma framåt för mina barns bästa var jag tvungen att bita ihop och ha tålamod. Jag såg ändå en vilja från skolan att faktiskt vilja förstå och lära så jag svalde en hel del som jag egentligen hade velat utagera och i vissa situationer ställa mig upp och skrika… (Jag hade en pärm med lagrum etc så jag hade kunnat bemöta allt motstånd). Jag förstår att alla barn och föräldrar inte har haft samma förutsättningar men även om det tog dyrbar tid både från mitt barn och mig som förälder och vi som familj så tror jag ändå att det var värt det. Vi löste det tillsammans men faktiskt så tror jag inte att det hade gått så bra som det gjorde utan mig. Rent allmänt stöttar jag och intresserar mig i mina barns liv med samma intention, att störa så lite jag kan men stötta med allt jag har!
Anna-Karin:
Nu har inte jag adhd, men min man har (ej diagnostiserad). Men om inte annat så har dem en större förståelse för sina barn som mest troligt också har en diagnos. Otroligt kreativ, lösningsorienterad och kärleksfull, precis som vilken förälder som helst.
Anna:
Förståelse och medkänslan Tålamodet att vara följsam på vågorna.
Unni :
Jag har varit en bra förälder, Att vara Mamma är det som jag är bäst på. Har uppfostrat sju egna barn. Har också varit familjehem sedan -98. Jag har rejäl hyperaktivitet, och det är ju ganska bra många gånger. Jag har haft sjukt bra rutiner, när barnen var barn. De är nu vuxna allihop. Många har såna fördomar att man tex är ointelligent när man har adhd.Det är inte fallet. Som adhdförälder är man sjukt driven och kreativ. Jag har aldrig nånsin haft aggressions problem. Så svaret är JA SJÄLVKLART kan man det. Man är kvicktänkt och pratar, motiverar, peppar och öser kärlek över sina barn. Naturligtvis är detta individuellt. Jag ser det som en sorts personlighet. Har ni inte hört talas om det här med bönder och jägare. ALLA behövs, både de sävliga och tålmodiga, Och somliga måste orka springa, smyga och hålla igång hela tiden. I alla tider har vi funnits. ADHD är inget nytt fenomen. Jag ÄLSKAR adhd-personer.
Thomas Nybom utbildning:
Kreativitet, nyfikenhet, engagemang, spontanitet mm mm
Ylva Kristina :
Mina barn har alltid uppskattat min fantasi och kreativitet, impulsivitet. De har haft roligt mest, säger de och det tänker jag är jättebra.
Pip:
Jag vet hur jag blev behandlad och bemött under min uppväxt och vet hur jag aaaldrig kommer att bete mej mot mina barn. T ex fela dom när det blir fel eller hamnar i affekt för ”d bara blir så” och jag vet hur det kändes för mej som barn när ”d bara blev så” och hur mina föräldrar fick mej att känna. Och idag när det blir fel kan jag som förälder be om ursäkt och förklara att det va dumt av mej och säga si eller så och visa att det e ok att det blir knas. Jag ger mej inte heller när det gäller skolan, som fungerar bra ändå för mina bokstavsbarn men när det är något så är jag som en iller. Informerar även rektorn om aktuella NPF-utbildningar och föreläsningar. Sen har jag mkt fantasi så vi pysslar, spelar spel och hittar på utflykter, målar bildstöd och andra saker vi kan ha nytta av och jag lyssnar när det har vart nått i skolan, söker information om hur jag kan utvecklas som person och mamma o bli ännu bättre. Förklarar för barnen när dom berättat om en situation i skolan att d blev så pga din ADHD för den gör så här och så här och det är ingen bortförklaring till att bete sej dåligt utan en förklaring till deras beteende… och mycket mycket mer som inte får plats.
Sophie:
Föräldraskap handlar om att vara kärleksfull, trygg och närvarande. Det har jag varit som förälder. Samtidigt var jag kreativ, påhittig, spontan och rolig. En problemlösare och har alltid ställt upp på barnen. Men också stresskänslig och känslosam. Jag har kompenserat, strukturerat och schemalagt mycket för barnens skull. Men det har så klart kostat mycket för mig, men gynnat dem. Har varit utmattad flera gånger och det inre kaoset har varit påtagligt. När mina barn, som idag är 32, 30 och 24 år, var små använde jag äggklockan som signal på när det var dags att gå till skolan och förskolan. Vi hade scheman och matlista och varje kväll fick de lägga fram kläder och packa väskan. Mina barn har haft en mamma som fixat roliga kalas, stekt pannkakor till ett helt regemente, gjort de mest spektakulära matsäckarna, fixat utklädning långt in på nätterna, hittat på skattjakter och pysslat en massa. Har också varit väldigt pinsam och jobbig. Barnen och deras välmående har alltid varit det viktigaste för mig och jag har gjort mitt bästa utifrån mina förutsättningar, precis som alla andra föräldrar. Det finns inga ”perfekta” människor, alltså inga perfekta föräldrar oavsett diagnos eller inte.
Karin
– kreativitet
– spontanitet
– impulsiv, säger sällan nej (om det inte är livshotande saker) så det blir ganska mycket kul och man köper en hundvalp utan att tänka i tre år
– blir det tokigt ibland så förstår vi varför och kan skratta åt det (vi har glömt väskor på flyg, halva bikinin hemma, liftkort tappats osv)
– när vi själva har diagnosen är det lättare att förstå våra diagnosbarn och deras behov
Annette:
Vad är det för myndigheter som ställer den frågan??? Jaa en mycket underlig fråga!!! Varför har dom ställt dig den frågan. Svara på detta så ska du få dina argument om varför man är bra som adhd-förälder.
Karin:
Det enkla svaret är ju att adhd inte är något nytt vilket innebär att det finns miljoner föräldrar som genom historien varit de bästa föräldrar man kan tänka sig! Men vill de ha bevis så är mina styrkor:
• Empati, förmåga att se andra och deras behov, självinsikt, fördomsfrihet. Att veta hur jobbigt det är när hjärnan trött ar fortare än kroppen.
• Att kunna visa upp alla olika sorters känslor och ha förmågan att förlåta och gå vidare.
• Att vara lösningsorienterad, hitta nya perspektiv, se möjligheter där andra ser hinder.
• Att förstå att man inte är sin diagnos men att diagnosen är en del av en.
Fia:
Många som har frågat mig det samma. ADHD är bara diagnosen. Människor, kollegor, arbetsgivare, lärare, andra föräldrar måste förstå att man också har en personlighet. Om man har Adhd eller inte har inget med om man är bra/dålig förälder. Jag är en bra, envis, snäll, omtänksam, energisk, ekonomisk, strategisk och organiserad förälder.
Lars Roos:
Det sociala skyddsnätet är större för en med ADHD konstaterat av läkare.
____________
På Instagram har vi fått in dessa svar på vår fråga:
971marre:
Empatisk mer än genomsnittet, hittar lösningar utanför boxen, är uppfinningsrik, rolig, är spontan och kan som barnen ibland leva i nuet. God inlevelseförmåga och exceptionellt lätt för att förstå barn som kräver det lilla extra, oavsett om de hunnit få diagnos eller inte. Ser inget som omöjligt, testar gärna barnens ideer, lyssnar på sina barn och är delaktig i deras liv mer än andra. Konstigt egentligen att folk tror att det skulle vara en nackdel då ADHD i högsta grad är ärftligt och som npf-förälder tvingas man ju vara spindeln i nätet och administrera massor av extra saker som inga andra föräldrar behöver hantera eller åtminstone behöver befatta sig med i lägre grad. Vi får agera barnens språkrör i alla möjliga sammanhang.
dampsi1967:
Något som också är positivt är att jag inte är rädd för myndigheters personal. Behandlas barnet dåligt i någon instans så går jag vidare. O klagar o säger till. Jag är också stark i argument o vågar säga det till den som behöver det. En annan sak som jag ser skillnad på är att vi med adhd oftast inte stagnerar o ältar. Visst kan vi älta ibland men vi stagnerar inte. Då jag lede föräldrakurser för npf föräldrar såg jag mönstret att föräldrar utan adhd ofta ältade problem utan o lösa dem. Det som generellt kan göra en till en mer empatisk och kärleksfull förälder med ADHD är att du tvingats till att se andra människors perspektiv hela livet för att förhålla dig till dem och iom att en själv skiljer sig från normen så är det lättare att få empati för alla andra som inte ser ut, uppför sig, tänker, känner, pratar osv normativt.
Plus att alla kriser är som presenter för hjärnan som då speedar ned och går lugnt in i hyperfokuserat lösnings-mode.
Och grejen med att ha en ”allt eller inget-hjärna” är ju också att det är svårt att inte vara genuin… för om jag gör saker som är tråkiga en längre tid så kraschar jag… Så: lekar med barn, familje-aktiviteter, bokläsning, etc… görs på sätt som verkligen engagerar mig och gör mig närvarande och jag har på riktigt kul med mina barn (det är sällan halvhjärtat på låtsas) och jag tror att genuin lek och närvaro från föräldrar är viktigare än ett konstant välstädat hem med obrutna rullande rutiner…
(ska inte säga att jag, lite bittert, önskar det alltid fanns på plats också… men… skulle inte vilja byta ut min passions-prioriterande-hjärna mot en kan-alltid-prioritera-tråkiga-saker-först-hjärna — hellre, utopiskt visionerat, försöka bygga ett genuint roligt, kärleksfullt och närvarande liv som också kan nå tråkiga kortsiktiga och långsiktiga mål utefter av- och på-hjärnans förutsättningar. Jag tror det är en fördel att ha adhd om ens barn har det. Jag brukar säga att det är min adhd som fäller mig ibland men min adhd som räddar mig då. För jag tänker och löser de problem jag står inför och som mina barn står inför.
granslost_klassrum:
Hålla många bollar i luften, går all-in på barnens intressen och aktiviteter, nördar in totalt i barnens aktiviteter på nätet/spel, pratar känslostormar öppet och ärligt, löser problem snabbt och effektivt, skapar checklistor för struktur av ex städning och hjälpa till hemma, extremt empatisk och sympatisk därmed känner in hela barnets känslovågor vilket leder till att jag kan närma mig barnets värld, tankar med mera på rätt sätt…. Listan kan göras lång! Självfallet finns det situationer som är tuffare än andra, precis som hos vilken människa som helst oberoende av diagnos.
halsorealisten:
ADHD, it’s not a disability, it’s a different ability! Jag tänker att ett bra föräldraskap handlar om god självkännedom och hur väl personen hanterar sina svårigheter och färdigheter oavsett diagnos eller inte.
Men ok, här kommer min lista, jag har själv ADHD by the way:
– Hög EQ och många gånger även hög IQ
– Förmåga att tänka utanför boxen, bra problemlösare
– Bra förståelse och språkrör för sina barn som många gånger även de har NP
– Kan gå in i hyperfokus
– Ett jäkla driv när det är något de brinner för
– Barnasinnet kvar
– Kreativa
– Idérika
familjenwiklund:
Känslor är viktiga och hemma hos oss får känslorna ta plats. Det är fritt fram att vara ledsen, glad, arg, rädd, besviken osv. Man får vara den man är och känna det man känner. Vi jobbar mycket med empati, medkänsla och medmänsklighet.
• Jag står upp extra mycket för mina barn när något skaver, sånt som andra runt mina barn kanske tycker är ”oviktigt” eller ”inget speciellt” t.ex. placering i klassrum.
• Inkännande/intuitiv, extremt lyhörd för mina barns behov. Expert på att läsa av innan energin försvinner. Är förutseende och när barnen var små hade jag alltid med sånt som ofta behövdes för mina små för att förebygga utbrott – allt från plåster, bedövningssalva, våtservetter, pincett, vatten, mellis osv.
• Vågade utöka familjen med hund för barnens välmående.
• Jag har nära till skratt, är lekfull och kommer alltid fortsätta leka med barnen. Nu är båda tonåringar och vi skrattar, spelar och busar mycket ihop.
• Jag vet hur medicinens biverkningar kan kännas. Att testa preparat på preparat och inte hitta rätt och ändå inte ge upp.
• Hjälpmedel och fidgets – I love them!
• Vet hur det känns när korttidsminnet är fantastiskt kort men också hur smärtsamt det kan vara.
• Mina barn känner sig lugna med sina diagnoser eftersom deras mamma har ADHD. Det är liksom norm hemma hos oss.
• Jag har trots/tack vare min ADHD fått mina barn att känna sig accepterade, respekterade, förstådda och älskade
Tack vare att jag har kunskap, erfarenheter och strategier för utmaningarna jag möter i min ADHD så kan jag stötta mina barn på ett mer äkta, mänskligt och livslärande sätt.
• Jag ger dem en nyans av hur livet med ADHD kan vara. Att vissa saker tar mer energi och andra saker går lättare. Det går att få hjälp och stöd och mycket klarar jag utan andras inblandning.
• Jag har ett enormt tålamod.
• Kan se saker ur flera perspektiv och tänka flera parallella tankar samtidigt.
• Tänker utanför lådan och kommer på bra lösningar, till det mesta.
• Anpassar mat efter allas behov. Hos oss blir det olika maträtter och man äter det man tycker om och det blir ändå en jämn och bra balanserad kost utifrån olika preferenser.
• Tränar och inkluderat barnen i fysik aktivitet och naturupplevelser, allt i från hemmaträning till löptur. Vårda själen i skogen
• Nyfiken och påhittig. Kan vara spontan på sätt som uppskattas men samtidigt hålla oss till ramen när det behövs.
elite_at_xtension_skapahairxte:
Det blir väl ännu mera konstigt ifall vi ska motivera varför. Vi är alla människor. Adhd finns i flera olika grader. Så frågan och svaret kan inte vara generellt. Det finns för och nackdelar. Exakt som för vem som helst.
art_by_annlouiseh:
Jag brukar faktiskt få höra från både skolpersonal och bup att mina barn har tur som har mig som mamma. Stor empati och förståelse för barnens diagnoser och svårigheter. Tänker utanför boxen. Hittar lösningar, läser på om sånt som känns viktigt och delar gärna med mig av mina kunskaper. Kreativ och påhittig var jag när barnen var små. Barnslig, såtillvida att jag uppskattar samma saker som mina ungdomar.
larssonsgrodan:
Jag ser och förstår mina barn bättre än de som inte själva har diagnos. Jag kan relatera till deras utmaningar och mitt Hyper fokus att lära mig allt om adhd har gjort att jag redan från start har många fler verktyg! Jag kan reagera blixtsnabbt när något händer, känner av förändringar i sinnesstämning och kan ställa nyfikna frågor som hjälper mina barn att öppna sig. Jag är spontan och drivs av lust vilket leder till många spännande äventyr hemma! Och så mycket mer …
jojografillustration:
Att anses vara en ”sämre” förälder enbart pga sin diagnos är diskriminerande. Kanske något för DO att titta på?
gillanalgstedt:
Som din moster vet jag att du är en jättebra mamma trots din diagnos. Länge leve ADHD
nopressureovercappuccino_:
Empatiska. Vi känner mycket och starkt och visar det, inklusive kärlek. Vi har gått igenom en hel del och vet hur det känns när man misslyckas eller inte ”kan” det dom förväntas av en. Lyhörda och läser av människor, situationer och omgivning. Ofta fungerar vi bra i krissituationer. The list goes on…
nuflygerjag:
jag hittar, oavsett vilken utmaning i livet du möter, alltid rätt i ditt föräldraskap. Ledarskap med hjärtat, föräldraskap med kärlek.
adhdochfamiljelivet:
Frågade min mellersta son som svarade ”du är pigg och uppspeedad så du orkar göra mer grejer, rolig, du gör slumpmässiga saker- alltså kommer på mycket olika idéer som t.ex. när du säger att NU kan vi åka ut med husbilen!” ”Och du lyssnar bra och som man kan prata med och så”.
e_swede:
Känner igen mig i mycket som skrivits här. Vilka superföräldrar, blir stolt att ingå i gruppen som ADHD förälder! Vill också tillägga att min dotter hade svårt att lära sig klockan och sa att det var omöjligt. Då satt vi tillsammans och hittade den associationen som funkade för henne och hennes lärare gav mig beröm för att jag get henne så många olika tankesätt och alternativ. Hade jag aldrig kunnat om jag inte hade ADHD, ser minst 5 lösningar i allt.
cssitwell:
Leka med barn (sätta sig på golvet och vara på barnens nivå), se behoven barnen har, hitta på roliga aktiviteter/utflykter som är fysiska aktiviteter, skoja mkt och vara i nuet då det inte är för mkt annat som drar i uppmärksamheten.
ordetarditt:
Empatisk, lösningsorienterad, lekfull, tar strider för minoriteter och är därför förebilder.
adhdandi:
För mina barn är mina känsloradar en styrka, det behöver egentligen inte säga till mig vad som tynger dom, utan jag ser redan. Både min empatiska förmåga som mamma och att jag lär barnen att vara empatiska är stora styrkor med att ha en ADHD mamma!
s8anningen:
Empatisk, känslosam, påhittig hyperfokuserar på mina barn så allt som har med dem har jag stenkoll på, kläder, läxor, aktiviteter etc men även deras behov och är alltid steget före och vet när det behöver extra uppmärksamhet. Är kvällsmänniska så har alltid tagit alla kvälls och nattpass med barnen. När de blir äldre så kommer jag hämta dem utan problem mitt i natten.
viola.tothan:
Som diagnostiserad i vuxen ålder efter att ha fått två barn så skulle jag nog vilja påstå att min egna starkaste sida är lösningsfokuset jag burit med mig hela livet. Eftersom jag fått pussla och fixa livet utan att veta att jag haft diagnos, så är de tankarna och momenten med hela tiden. Sen har det såklart blivit tuffare iom att en har barn att pussla kring, men för min del tror jag att mitt kreativa sätt att lösa situationer på har gagnat mig. En McGyver i föräldraskap.
annapancake:
Jag är en mästare på att förstå just våra barn och att tolka världen tillsammans med dem. Jag har tidigare känt så mycket skam och ångest, som jag inte kunde förstå, innan jag som den första i familjen fick diagnos. Mitt beteende påverkar såklart min familj, då som nu. Men nu hjälper jag barnen att förstå hur just dom fungerar, och att de är superbra och kompetenta, trots att ingen i vår familj är som genomsnittet.
ohanna_dhls:
Jag presenterar mig ofta som ”Professionell mamma” när folk frågar vad jag jobbar med. Jag är expert på att se barns behov, både mitt eget och andras, tack vare min egen diagnos. Sen är jag en extra kul och påhittig förälder också. Min dotter är extremt imponerad av mig och min lösningsförmåga. Hon vet att jag löser ALLT, att jag alltid har hennes rygg. Jag skulle vilja påstå att de flesta är extra emotionellt lyhörda som ADHD-föräldrar. Iaf alla de jag känner.
jeanettesjostedt_magma_chamber:
Spindeln i nätet och alltid på alerten
ihuvudetpamadde:
Adhd-morsa till två pojkar med adhd och en nt pojke. Ungarna lever och har det dem behöver. Med tanke på att jag behöver struktur har vi ett strukturerat hem med tydliga rutiner, som forskning säger att barn mår bra utav. Och med tanke på att man hela tiden behöver berätta om sina behov som kommer med npf i samhället tycker jag smittar av sig i mitt föräldraskap. Vi pratar mycket om djupt, högt och lågt. Det finns inga samtalsämnen som inte tas upp i vårt hem. Jag är en doer när jag har motivering till det, mina barn är en stor motivation och min äldsta son på 12 år sa ”mamma du bara löser och fixar saker som vi behöver, bara sådär. Det blir alltid gjort”. Jag är också en tramsig mamma, vi busar mycket. Jag älskar också musik och sjunger och skrålar gärna högt var som helst. Vi sjunger, dansar och har disco i bilen och köket ofta. Så pass att det kommit upp en discokula i köket. Jag skäms inte heller över min diagnos och över att jag är som jag är, jag visar mina barn att det är okej att gå sin egen väg och vara som man vill och att alla är okej som dom är. Jag kan också relatera till mina barns diagnoser och vara ett stöd för dem när de har ångest och ”bara vill vara normala och som alla andra”.
frokenrask:
Om man har barn med adhd och själv har det så är man ju tvärtom en bättre förälder just pga det! Man förstår! Man ser behoven. Man känner behoven. Man vet vad man själv saknade som barn (för då fanns varken kunskap eller stöd). Man är mer medveten i sitt föräldraskap och reflekterar i högre grad just för att man är så självkritisk redan i person förutom under alla de luppar man befinner sig under. Man har så mycket mer driv, lust, pepp och initiativförmåga. Man är mycket mer kreativ och lösningsorienterad. Man tänker utanför boxen. Man ser till att hålla sitt barn bakom ryggen för man vet fallgroparna och man vet var och när man behöver steppa in och upp för att förhindra höga fall. Detta var nog den dummaste frågeställningen jag hört. En psykolog sa till en förälder att den var bättre på att se sitt barns behov just pga egen diagnos. Så det är en fördel. Utan tvivel.
roekensvar:
Jag måste bara få fråga, varför behöver du argumentera för detta? Har ingen diagnos på papper men jag tänker att en förälder med diagnos som är medveten har så mycket bättre koll än en förälder utan diagnos. Sen tänker jag att barnets diagnos kommer någonstans ifrån… alltså går de väldigt många odiagnostiserade föräldrar där ute.
halvnorskanakselsen:
Personligen är jag en superbra mamma trots jag fick min diagnos så sent som när jag var 40 år. Mina barn är idag 13,17, 20,23 år varav 17 i 23 åringen har adhd (fick som 8 och 17 år) vi förstår varann väldigt bra tack vare våra diagnoser. Samma i mitt jobb som lärare inom fritidshem. Haft mycket nytta av min egen diagnos och erfarenheter där också.
carolin75:
Klart man kan!! Kreativiteten, lösningsfokus, strukturen, rutinerna, ärliga svar sänka sig till barnens nivå, leka. Har vi sent kommit på att shit fika till skolan IDAG har jag löst det på ett bra sätt och behållt fokus på lösningen, jag behöver struktur/rutiner och 5 av 5 barn har samma behov så allt flyter oftast på! Ärliga svar och vetskapen om att inte skjuta på saker… lärt mig den hårda vägen för visst kan jag lova och sen dippa, men det är okej och vi pratar om det. Vi kommer närmre varandra. Barnens kompisar har alltid tyckt om att vara här. En mamma som är med i leken, hjälper till med idéer när de egna tryter. Viktigt att förstå att det visst går.
ciccihamren:
En förälder med ADHD har en egen erfarenhetsryggsäck att plocka en MASSA kunskap ur. Den kan tex veta hur det känns att bli missförstådd i skolan, ha pyttelite impulskontroll, hamna i konflikter. Föräldern kan hjälpa sitt barn direkt med strategier som den vet funkar och vet också hur sitt eget barn funkar, och kanske vet föräldern själv om medicineringen hjälpte och gjorde livet lättare. En förälder med ADHD vet troligen också var man kan få hjälp o har troligen ett eget kontaktnät som stöd. Förståelsen är ju en mycket viktig faktor.
linagronskoghotmail.com_:
Alltid fått höra att mina barn: har tur som har dig som mamma.
carlabrolund:
Jag kan ju bara tala för mej själv här. Jag har alltid vetat att jag har adhd men fick officiellt diagnosen för drygt 1 år sen. Jag har stor självinsikt och vet därför vart jag brister och är snabb att be om förlåtelse när det händer. Jag känner allt så intensivt att andra lätt rycks med när jag blir supertaggad över/inför något. Det händer alltid mycket kul och vi har ett stort socialt nätverk. Jag är ärlig och tydlig, vilket ger barn trygghet. Jag har stort rättspatos och kommer alltid att stå upp för dom som behöver mej, allra helst mina barn! Dom kan alltid räkna med mej. Jag är impulsiv, lösningsfokuserad och driven. Jag är även väldigt bra på att planera och organisera, vilket behövs i vår väldigt aktiva familj med 3 barn. Och när jag älskar någon, gör jag det så intensivt att hjärtat nästan sprängs och det tror jag mina barn känner
vartradgardiskokloster:
Vi är lyhörda, kan ha många bollar i luften, har förmågan att se den lilla som andra springer förbi, omtänksamma och vi ger aldrig upp.
meter2peter:
Den blir så fel hela frågan. En med balanserad ADHD är lika viktig i en grupp som en normativ människa. Det är en dynamik som behövs. Medvetenhet i sitt agerande, vad en har som positivt och negativt gäller alla. Då även min son har adhd vet jag hur jag ska arbeta både med hans skola och med honom. Strukturer gäller men sen ett frirum i det, samtal om aktuellt ämne. Att relatera och ge tid att abstrahera. Sådana människor är sedan en tillgång. Paradigmbrytare.
jeanettesjostedt_magma_chamber:
Lösningsfokuserad och ger mycket sällan upp
fridolinacarolina:
ADHD uttrycker sig ju på olika sätt, och ofta är det ju två föräldrar som hjälps åt, en av de dummaste frågorna jag har hört. Först: kärlek handlar inte om funktionsförmåga. Att vara förälder handlar om att vara där för sina barn och att sätta deras behov främst. Det kan nog bli rörigare ibland och viktigare med strukturer men för vilken förälder är det inte rörigt och viktigt att hitta strukturer så att vardagen fungerar? Det viktiga för alla föräldrar är att stötta barnen i deras utveckling och därigenom blir det ett ömsesidigt lärande. Om det är en olämplig förälder så handlar det inte om ADHDn utan om att de inte sätter barnen först. Eller ibland kanske det är svårt att få till stödstrukturer som föräldern själv inte klarar av att skapa. Men generellt sett så är föräldrar med ADHD precis lika bra föräldrar för sina barn som alla andra föräldrar tänker jag, idag blir föräldrar ofta rätt ensamma, den där byn kan vara väldigt liten, och det kan nog däremot knäcka många föräldrar tror jag.
k.l.johansson:
Lite tankar som kom till mig efter ditt inlägg. Tänker på alla kändisar som berättat om sin NPF diagnos på senare tid och vilka strategier de använt i vardagen och i sitt föräldraskap, många har fått stöd av arbetsterapeut. Sorgligt med så mycket fördomar och okunskap inom detta. Fördomar finns ju även hos lärare, rektorer och inom sjukvården och man kan ju då förstå att kollegor till dem ev inte vågar prata om sin egen eller sina barns NPF diagnos. Hoppas på förändringar i samhället.
emelie.rosdahl:
Självklart kan man vara en bra förälder! Jag lär mina barn att acceptera alla typer av människor, jag lär mina barn att man lär sig på olika sätt osv. Tror även att vi med ADHD kan ha mer ork en många andra föräldrar. Men även att vi kan hamna på deras nivå (på positivt sätt). Visst det finns mycket negativa sidor också. Men inte mer en vad en ”normal” människa.
essenonvideri:
Självklart kan man det. Adhd må vara skitjobbigt att ha men så mycket bra saker som kommer med det också OCH det är knappast som att man är en sämre människa på nåt sätt.
sarasofiemyren:
Klart man kan! Jag har sett många. Men man är inte sin diagnos så jag håller med dig om att det är en sjuk fråga. En sak som många med adhd har är kreativitet och uppfinningsrikedom. Det är ju riktigt bra egenskaper hos en förälder!
skogsmullan0407:
Kreativ engagerad rolig ”lekig”. Lösningsfokuserad.
mammagogen:
Min man har adhd. Han tog inte ut en enda föräldradag men var massor MED sina barn. Var de än ville så hade han ett projekt, så han kunde övervaka dem på avstånd eller dra med dem i det han gjorde.
_________
