Jag ljög och sa att jag var en lycklig mamma

Min första dag som mamma började inte som jag hade hoppats. Drygt tre veckor före förlossningsdatum fick jag en havandeskapsförgiftning av värsta sorten. Det kallas för HELLP-syndrom och jag höll på att dö. Att jag höll på att dö var inget jag och min man förstod just då, men att det var fasligt brådis fattade vi. Jag blev sövd och det blev ett akut kejsarsnitt.

”Åh vad fin hon är!” För det är väl så man ska säga?”

Dagen efter vaknade jag upp i en sjukhussäng. Jag var helt desorienterad och tittade mig runt omkring. Där satt han, min man, alltid lika glad, alltid lika omtänksam och i handen hade han ett polaroidfoto på vårt barn. Mitt första barn. Jag tittade på bilden, smilade upp och sa något i stil med: ”Åh vad fin hon är!” För det är väl så man ska säga? Men jag ljög för jag kände ingenting. Jag var ju inte ens vaken när jag blev mamma. Jag var ju inte med.

Timmarna gick och min man ville ta upp mig till neonatal-avdelningen där dottern låg. Han ville att vi skulle få träffas men ingen av oss fick flyttas. Mot alla rekommendationer, med en sjuksyrra springandes bredvid, körde han iväg mig där jag låg i sjuksängen. Uppe på avdelningen fick jag hålla i lilla knyttet, min dotter. Jag log och smilade och sa: Vilket mirakel! Jag ljög igen, för jag kände fortfarande ingenting. Ingenting alls. Sen kom släkten till BB och alla var så glada. Och jag spelade med.

En dryg vecka senare fick vi komma hem och alla var så glada. Och jag spelade med precis som vanligt. Jag kände mig helt avtrubbad. Jag vet inte hur jag klarade av första tiden. Jag var som i ett töcken. Ingenting fungerade. Jag fungerade inte.

Efter någon månad var det dags för första besöket hos min barnmorska. Hon var djupt tacksam att jag hade klarat mig och sa ”jag trodde att du kanske skulle vara den första som jag förlorade”. Det var ju faktiskt hon som hade räddat livet på mig. Jag hade inte velat åka till BB den där dagen när jag mådde dåligt, Patrik ville, men jag vägrade. Då ringde han barnmorskan, som jag hade så gott förtroende för, och såg till att vi fick prata med varandra. Efter att hon och jag hade pratat färdig räckte jag över telefonen till Patrik och hon gav honom en skarp uppmaning: –”Ni måste åka in, det är något som inte stämmer med Jessica!” Och jäklar vad hon hade rätt.

”Amningen hade aldrig kommit i gång
och jag ljög och sa att det var skönt att slippa”

Nu satt vi där, jag, dottern och barnmorskan och pratade om förlossningen. Hon ställde frågor om hur jag mådde, hur det kändes och hur allt funkade hemma. Jag ljög igen, som så många gånger denna tid, och sa att allt var bra. Hon frågade hur det kändes att ha blivit mamma. ”Det känns fantastiskt”, svarade jag. Och sen log jag. Fast inte på riktigt. Amningen hade aldrig kommit i gång och jag ljög och sa att det var skönt att slippa.

Så här höll jag på. Jag sa och gjorde saker som förväntades av mig och log. Jag tänkte att snart kommer jag att känna det där som alla berättar om. Det där som gör mig till mamma. Jag ljög och jag väntade. Länge.

Två år senare började jag sakta att må bättre. Då insåg jag och min man för första gången att jag antagligen hade haft en förlossningsdepression. Inte förrän jag var på väg ur den kunde vi förstå det. Alla tecken hade ju funnits där, men jag var så jäkla van att maskera mig att det gått på automatik. Och jäklar vilket dåligt samvete som kom med det här. Att veta att jag själsligt inte funnits till för min dotter, att veta att hon inte hade fått allt det där som hon hade rätt till: en mamma som älskar en gränslöst. Det var outhärdligt att inse och jag fick ångest som nästan gjorde att jag kräktes. Det jag kunde hänga upp mig på och trösta mig med var att jag hade valt en otroligt kärleksfull man som hade lätt att ge. Så jag visste att kärlek och omsorg hade min dotter fått men inte av mig.

”när jag väntade mitt andra barn, då jäklar hängde hormonerna med”

Ytterligare två år senare, när jag väntade mitt andra barn, då jäklar hängde hormonerna med. Jag mådde otroligt bra. Jag kände mig vackrast, snyggast och smartast i hela vida världen. Och även fast det blev ett kejsarsnitt även denna gång mådde jag och dottern toppen. Jag var vaken när hon föddes och vi fick mötas direkt. Jag var uppe och gick samma dag utan problem. Amningen satte igång direkt och brösten var stora som basketbollar. Allt var fantastiskt och nu ljög jag inte längre.

När det var dag för återbesök hos samma fantastiska barnmorska berättade jag för första gången om allt jag upplevt sedan första förlossningen. Hon avbokade tiden efter mig för att jag skulle få tid att berätta allt. Jag grät för att jag inte hade varit en kärleksfull mamma, att Victoria inte fått det som Linnéa nu fick. Jag grät och våndades.

”Det är aldrig för sent Jessica. Ge nu, ge allt du har”

Då tog barnmorskan varsamt tag i mina händer, tittade mig allvarligt in i ögonen och sa med lugn och tröstande röst: ”Det är aldrig för sent Jessica. Ge nu, ge allt du har. Nu vet du hur du ska göra och det är bara att ösa på!” Sakta föll insikten in och jag insåg att hon hade rätt och att jag kan och att det aldrig är för sent. Aldrig försent. ”Nu jäklar ska jag hem och ösa kärlek”, tänkte jag.