Vi fick ett mail som vi inte kunde ignorera – personen som skrivit behöver vara anonym för att inte drabbas ännu en gång.
Viktiga sista dagar som gäller nu – med tanke på att skolvalet är mellan 15 januari och 15 februari.
Skribenten uppmanar oss alla att tänka till en gång till. 🙏
//DELA GÄRNA MED TANKE PÅ SKOLVALET//
När skolstarten blir en mardröm, som det blev för oss.
Nu är det dags för alla föräldrar som har barn födda 2018 att välja skola till sina barn. Många väljer säkert skola enligt närhetsprincipen. Det ska passa i livspusslet och barn anpassar sig. Jag tänkte också så, men jag hade fel. Vi fick ett litet helvete.
Den 21 augusti förra året var det dags för skolstart. Vi hade förberett med att köpa ny ryggsäck och det var med stolta men något darriga ben som min son klev in på skolgården den allra första dagen. Först blev han glad att återse sina kompisar, men när alla skingrades åt olika håll kunde jag nästan se paniken.
Han var fortfarande bara fem år och började i en stor skola med 800 elever. Hans fyra killkompisar hamnade i andra klasser och han blev själv i sin klass. Jag tror han blev rädd. När jag hämtade honom efter några timmar grät han och upprepade ” barnen är inte snälla”. Hans lilla trygghet försvann i ett nafs.
De följande dagarna och veckorna fick han panik så fort vi närmade oss skolan. Han klagade på magont, hade mardrömmar och pratade om rädsla och mobbing. Han grät varje kväll. Han ville inte gå in med de andra och så fort han kunde tog han till flykten. Han sprang och sprang och sprang. Han sprang ut från lektionerna, ut från matsalen, ut från skolgården. Ibland upp till tio gånger om dagen. När jag hämtade honom efter fem timmar i skolan var han helt slut. Han var fåordig, sammanbiten och blek och orkade aldrig stanna kvar på fritids. Min oro gnagde.
Min son har alltid fungerat bra på förskolan. Jag har aldrig fått ett samtal om att han har varit störig, bråkig eller avvikit från gruppen. Han som alltid varit glad, social och populär bland kompisarna blev plötsligt personlighetsförändrad.
Jag försökte prata med personalen. Först lite försiktigt med min sons mentor. ” Min son mår dåligt. Kan han få gå med sina kompisar? Jasså, inte? Varför inte det? Kan ni inte bara sätta in en extra bänk? ” . Innan vi sökte skola hade jag fått uppfattningen att barn från samma förskola skulle få gå i samma klass, men i ett senare skede fick jag veta att de inte tog någon som helst hänsyn till det.
Så, när jag fick nej skrev jag långa mail och förklarade hur han mådde. Vi gick till och med till en läkare som skrev ett intyg till skolan, men jag fick ingen respons. Sen följde flera möten med specialpedagog, mentor och biträdande rektor.
– Får han byta grupp så han kan gå med någon av sina kompisar? – Nej.
– Får jag vara med i skolan för att öka hans trygghet? – Nej.
– Men han rymmer ju hela tiden. Får jag sitta utanför klassrummet? – Nej.
De var stenhårda. Han skulle anpassa sig till skolan, till varje pris hur dåligt han än mådde.
Deras enda lösning var att han skulle få en fritidspedagog som var med honom hela dagarna, en vuxen kompis som skulle se till att han inte rymde. De valde alltså att särbehandla honom. Han behövde inte gå in med de andra barnen och när de andra hade lektion fick han sitta i ett av fritidsrummen och bygga lego.
Vad händer egentligen med ett barn som blir särbehandlat? Jo, de tar sig friheter som de annars inte skulle göra och de börjar tro att det är fel på dem. Jag är övertygad om att om man har lågt ställda förväntningar på en person så blir det en självuppfyllande profetia.
”Hur länge ska vi hålla på såhär, sa jag? Ja, det kan ta en hel termin” var ledningens svar.
Får det gå till så här? Det är en fråga värd att diskutera.
Hur långt är en skola beredda att gå för att anpassa en elev? I det här fallet kunde de tydligen gå hur långt som helst. Allt på bekostnad av min sons psykiska hälsa.
Min son behövde ingen särbehandling. Han behövde hjälp att bygga upp sin trygghet att hitta kompisar. Han protesterade på alla sätt han kunde, men det var ingen som tog honom på allvar.
Det var galenskap och vanvett. Det var en förälderns värsta mardröm och det var en liten pojkes värsta tänkbara skolstart.
Det är inte konstigt att barns psykiska ohälsa ökar när skolan inte tar ansvar och gör de förändringar som krävs för att ett barn ska må bättre, särskilt då det dåliga måendet orsakas av skolan.
Vi gav upp. Jag slutade bearbeta skolan. Det var lönlöst. Istället la jag all min tid på att försöka hitta en ny skola. Det var inte det lättaste. De flesta skolor var fulla, men efter fem veckor lyckades jag.
Vi kom till en skola där personalen var måna om att eleverna skulle må bra. Min son var fortfarande rädd och nästan lite traumatiserad, men jag fick vara med hela första veckan, i klassrummet till och med.
Han kände ingen i sin nya skola men med hjälp av den proffsiga och kunniga personalen så blev han trygg.
Idag funkar allt. Han trivs och är glad och har inte gjort ett enda rymningsförsök, men jag är fortfarande chockad över vårt första mötet med skolvärlden. Jag trodde att skolan var till för barnen. Eller har jag fått det om bakfoten?
Så, inför skolvalet. Gör lite research, gå på informationsträffar, ställ frågor och ta reda på vad det är som gäller. Välj en skola som är mån om att ditt barn ska må bra och ta reda på om skolan i akuta fall kan tänka sig att frångå sina regler och principer. Och om det känns hopplöst som det gjorde för oss, byt skola och få en nystart.
/Anna Johansson
Dela gärna med dig av egna personliga berättelser till oss.
