Men den här gången höll jag tyst. I mitt huvud lät det så här:
Ja, jag förstår att du har svårt för mitt barn. Vuxna med lågt IQ brukar ha svårt för barn med högt IQ.
Mina barn har jättefina lärare, förutom en. Tack och lov finns läraren bara i periferin, men sätter ändå käppar i hjulet för mitt barn.
Ni vet, den där läraren som tror att den vet allt om ADHD och Asperger…
De som tror att de vet allt är också de farligaste sortens människor, för de är inte lyhörda och förstår att allt om människor är individuellt.
Den lärare som tror att man skyller på diagnoserna när något blir fel.
Nej det är inte en ursäkt, men det kan vara en förklaring till varför det blir tokigt.
Den lärare som tror att när allt funkar med stöd, så behövs inte stödet längre.
Säg det till en som har hörapparat eller glasögon. Ja men nu kan du ju se, då tar jag dina glasögon!
Den lärare som tycker att muntliga prov är att fuska.
Säg det till en blind.
Den läraren som inte ser när en elev nästan går in i väggen av alla krav, men mitt barn ser och påpekar det.
Den lärare som tycker att mitt barn är ifrågasättande, när mitt barn bara frågar.
Den läraren. Den, är den värsta sortens läraren.
/MrsHyper
