Hela dagen har varit upp och ned. Och när det är så behöver jag tid att förstå vad jag behöver förstå. Jag rusar inte längre in i ”fixar-läge” och rasslar bort allt elände. För jag har lärt mig att det finns en skatt i slutet på eländet. Och så tänker jag på den där dikten av Portia Nelson som är helt outstanding – There’s a Hole in my Sidewalk.
Jag går gatan ner.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag trillar ner.
Jag är vilse… jag är hjälplös.
Det är inte mitt fel.
Det tar en evighet att hitta ut.
Jag går samma gata ner.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag låtsas att jag inte ser det.
Jag trillar ner igen.
Jag kan inte fatta att jag gjorde det igen.
Det är fortfarande inte mitt fel.
Det tar fortfarande lång tid att hitta ut.
Jag går samma gata ner.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag vet att det finns där.
Jag trillar ner ändå. Det är en vana.
Jag är fullt medveten.
Det är mitt fel.
Jag hittar snabbt ut.
Jag går samma gata ner.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag går runt det.
Jag tar en annan gata…
Portia Nelson, There’s a Hole in My Sidewalk: The Romance of Self-Discovery
DAGENS LÄRDOM
Man kan alltid ändra sig. Även nu. Och nu. Och nu. Och…
Med vänliga hyperhälsningar
MrsHyper
/Jessica Stigsdotter Axberg
Lyssna på blogginlägget här:
