Att få diagnosen adhd var som att få tag i rätt verktygslåda
Tänk dig att du lever i en värld som är helt suddig. Den är oklar och otydlig. Gränserna glider in i varandra och det är svårt att känna igen sig i miljöer.
Du ser inte om människor ler eller är arga, men du lär dig att känna av. Du vet inte varför de andra skrattar men du gör som dem, för att inte sticka ut. Du skaffar dig massor av strategier för att ständigt parera alla fel som blir, alla missförstånd som uppstår och att rent geografiskt hitta rätt.
Tänk dig sen att någon säger till dig ”du behöver inte ha det så här”.
Och du får rätt hjälp.
För mig var det som att sätta på sig glasögon för första gången och SE samt FÖRSTÅ min omvärld. Magiskt och sorgligt på en och samma gång.
Du har adhd!
————————
Mitt engagemang kommer av att jag är förälder till en dotter som fick adhd och asperger . Hon fick sin adhd-diagnos när hon var sju, sin asperger-diagnos när hon var tio år och det har hjälpt oss oerhört mycket att förstå.
Som förälder visste jag inte mycket om adhd när utredningen av dottern satte igång, men jag läste på. Och kände igen mig i så mycket. Det var som att läsa en beskrivning av mig själv som liten. Under utredningen kom jag i kontakt med en föräldragrupp i Bålsta. Och det var nog min räddning.
Första gången jag kom dit var jag så nervös och tyckte att allt var oerhört läskigt. När jag fick höra de andra föräldrarnas berättelse om hur de hade det hemma drog jag efter andan, jag kände igen mig så väl. Ibland berättade någon om något tungt som hade hänt och då stöttade vi varandra och efter en stund kunde vi även skratta åt att livet också var så komiskt mitt i allt det tuffa. Det var så magiskt att jag ville mer och började att engagera mig inom Attention.
När min äldsta dotter fick sin adhd-diagnos var det en lättnad och inte en sorg. Sorgeprocessen hade jag redan tagit mig igenom. Dessutom hade jag förstått att adhd ju ingen dödsdom utan mer en riktning om HUR man ska bemöta. Som att äntligen få rätt nycklar, rätt glasögon eller rätt verktyg. Sen fick yngsta dottern adhd-diagnos, några år senare min make och själv fick jag min adhd-diagnos först som 53-åring.
När jag tittar på mitt eget liv så ser jag vilka strategier jag själv har använt mig av. Jag har gått mycket i terapi för att förstå mig själv och att kunna hantera mitt liv bättre. Mitt yrkesval gjorde också att jag länge kunde klara mig utan diagnosen. När jag jobbade som Art Director var jag ”tillåten” att vara utanför ramarna. Det tillhörde rollen. Jag kunde avbryta någon mitt i en mening för att jag kommit på en idé, jag hade inte fasta tider för idéer kommer ju inte mellan nio och fem – de kan ju komma när som helst på dygnet, och jag hade superstruktur på jobbet tack vare min projektledare. Hon skrev jobblistor på saker som skulle göras och det var bara att checka av för mig. Som kommunikatör och författare fick jag chansen att svetsa samman de två sidorna av mig. Jag brinner för att öka kunskap, att få personen själv att förstå att det alltid finns ett sätt, att det finns hjälpmedel och stöd. Att få omgivningen att förstå att det finns tips på hur man kan bemöta personer med olika funktionsuppsättningar.
Jag fokuserar på barnen och har skrivit och illustrerat många barnböcker om adhd, ”Jippie, jag har adhd” var den första och har tryckts i över 45 000 exemplar. Det finns de som tycker att böckerna är alldeles för positiva och att adhd är inte något man ska gilla. Det tycker inte jag för jag vet att det finns en potential i alla, ibland får vi bara jobba lite hårdare för att hitta rätt väg.
Kunskap är alltid rätt väg till ett bättre liv.
Allt som inte funkar är fel. Allt som funkar är rätt.
Jessica Stigsdotter Axberg
/aka MrsHyper
