Inte bara vården utan också arbetsplatserna (arbetsgivare, chefer, HR) behöver bli bättre på att hjälpa folk med stress innan de blir sjuka.
För mycket stress på en arbetsplats kan leda till sjuk stress och i värsta fall UMS (utmattning). Än så länge får vi använda begreppet men redan nu i vår ska det stramas upp och kriterierna ska tydliggöras och 2028 i januari när den nya ICD är klar, då finns inte begreppet längre. Den ena orsaken till att kriterierna ska stramas upp är att de i nuläget är för breda och kan därmed dölja många subgrupper vad gäller ohälsa. Den andra orsaken till att den ska tas bort är att UMS är en nationell (icke internationell) diagnos.
Då kan man undra vad som hände med alla utmattade i andra länder? De har genom åren fått andra stressrelaterade diagnoser, som ”anpassningsstörning” och ”akut stressreaktion.” Tänk dig att få diagnos anpassningsstörning. Du kan inte anpassa dig!
Tillbaks till Sverige: Patientgruppen som har fått diagnos utmattning här har ingen annan diagnos som ligger bakom och därför stannar de i primärvården utan att få någon specifik behandling. Vissa får mer , andra mindre, vissa får en kurator, andra skickas till en sjukgymnast och några får antidepressiva.
Här finns ett problem.
Därför tänker vi att det borde slussas många vidare till annan vård, som psykiatrin i stället och inte stanna i primärvården som dessutom är underbemannad. Då skulle man kunna upptäcka andra bakomliggande orsaker, som till exempel NPF.
Vidare utredning skulle också ske utifrån kartläggningar på personers arbetsplatser:
• Varför har den personen kraschat på arbetet (om det nu är där)?
• Beror det på att denne person har kognitiva utmaningar (med eller utan diagnos)?
Om svaret är JA, bör vi börja förebygga att detta inte sker mer.
Och hur gör vi det?
Jo, en bidragande åtgärd är att fokusera på den kognitiva mångfalden och att bidra till att ha ”en arbetsplats för alla” med neuroarkitektur (hjärnvänlig inredning). Ingen mår bra av att inte få vara sig själv, försöka passa in i normen eller mallen och på så sätt tillslut gå sönder.
Om vi blickar bakåt och funderar på var vi hamnat idag …
… då är det denna diagnos som sticker ut bland alla som har ökat genom åren (ca 20 000 varje år får diagnosen). Ända sedan 2005 då den infördes i ICD.
Orsakerna till det kan vara många och väldigt individuella. Primärvården har försökt hitta behandlingsbara tillstånd som depression och ångestsyndrom. (Det kan jag personligen skriva under på, då jag har egen erfarenhet av exakt just detta bemötande.) Jag säger inte att det är fel, för det kan såklart vara så att många har just dessa bakomliggande orsaker till sin utmattning. men man måste inte ta bort en annan diagnos för att förstå människors lidande mer och i sin tur tro att man på så sätt kan ge dem bättre behandlingar. Jag själv till exempel. Jag har inte haft (och har inte) något annat bakomliggande, varken depression, ångest eller NPF. (Jag har gjort alla utredningar man kan göra!)
Så, januari 2028 har alltså WHO uppdaterat det internationella och medicinska diagnossystemet ICD-11, vilket kommer att leda till att vården tvingas tänka nytt, men också till en stor oro hos många att hamna mellan stolarna.
Det vi enskilda personer kan göra är i alla fall att bidra till en arbetsplats där det finns en öppen dialog kring styrkor och svagheter så att onödig stress inte skapas.
/Malin Roca Ahlgren, skribent, författare och redaktör
#kognitivmångfald #enarbetsplatsföralla
