Observera att det här inlägget är från 2017
För många år sedan gick jag på Improvisationsteatern, för att jag behövde våga stå på scen och känna mig bekväm. Jag har alltid tyckt att det varit läskigt att föreläsa, hålla föredrag, stå upp inför människor och hålla tal eller liknande. Eftersom jag är rebell har jag ändå utsatt mig för det som är läskigt, till och med provat Stand-up (förlåt publik på BigBen, jag hoppas ni har hämtat er). Jag är nämligen mer rädd för att mina rädslor ska få styra mig än rädslan i sig.
En rädsla som dock alltid styrt mig i mångt och mycket har varit rädslan för att göra fel. Jag blev istället klassens clown, för då kunde jag alltid skämta bort ett fel. Låtsas som att det var meningen. Det var en smart strategi, men hålet i själen mådde inte bättre.
På improvisationsteatern hade vi många roliga lekar och en handlade om att det skulle bli fel. Övningen gick snabbare och snabbare och hur mycket man än koncentrerade sig och fokuserade på uppgiften så var det dömt att misslyckas. OCH det bästa var, att så fort man gjorde fel, eller någon annan för den sakens skull, så viftade alla på armarna och ropade i kör: ”Hurra jag gjorde fel!”. Och det var grymt befriande.
Det där tog jag med mig hem! Under ett par år hyllade vi alla misstag, allt vi glömde, allt vi tappade på golvet, allt som gick sönder, allt som inte funkade osv. Det blev också väldigt kul när sonen hällde ut mjölken på förskolan och skrek ”Hurra jag gjorde feeeeel” och var sketalycklig. Pedagogerna var inte riktigt lika nöjda, sorry…
Jag lovar, testa hemma nästa gång något skiter sig. Upp med armarna och hojta nöjt ”Hurra jag gjorde feeeeel!” 😀
Med vänliga hyperhälsningar
MrsHyper
/Jessica Stigsdotter Axberg
Missa inte 100 bästa adhd-tipsen. Ett adhd-tips/dag 100 dagar i följd med start 1 januari 2017
