Det var inte förrän sonen hade sitt sexårskalas, piratkalas, som jag förstod hur illa det var ställt. Jag kanske hade anat men jag ville nog inte veta. Alla barnen sprang omkring och lekte och stojade och slogs – det var ju piratfest. Plötsligt bröts den sk ”tystnaden” av ett BANG! Något hade gått sönder och mina ögon sökte hela nedervåningen efter vad som hade hänt. Ljudet hade kommit från höger, borta från hörnet. Något eller någon hade vält eller ramlat. Då, nästan som i slowmotion, såg jag hur alla barnen sakta vände sig om mot vänster, sträckte fram armarna och pekade rakt mot sonen och nästan som i en kör: ”Det var han”.

Jag blev helt ställd. Han hade ju inte ens varit i närheten. Men barnen var så vana med att det alltid var han att de automatiskt pekade ut honom. Där och då förstod jag sonens frustration på en helt annan nivå. Det där sätter spår för livet.

Det var här allt vände och det var dags att kämpa för sonen på en helt annan nivå, för att han skulle få ett bra liv. Från och med nu började jag med att peppa, stötta och lovebomba honom mer än vad jag trodde var möjligt. Jag ville ändra och förstärka det goda så mycket att han kom ihåg sin barndom med ett leende och inte med ångest.
Det är aldrig försent att ändra sig och bli en än mer kärleksfull förälder. Jag lyckades, för jag var nog lite väl tuff innan. För andra hade ju sagt åt mig att jag skulle vara tuff, sträng och hålla hårt på uppfostringsreglerna. Annars ”blir de ju såna där arroganta och ouppfostrade ungar”…

Sen vill jag också avsluta med ytterligare ett tips!
Att ha ett piratkalas med svärd och liknande, när alla barn är adrenalin- och sockerstinna, och i en ålder där den normala samtalstonen är att skrika, varav ett gäng dessutom är hyperaktiva och i alla fall en med adhd… det är inte en hit! Just saying.

Med vänliga hyperhälsningar
MrsHyper
/Jessica Stigsdotter Axberg

Missa inte 100 bästa adhd-tipsen. Ett adhd-tips/dag 100 dagar i följd med start 1 januari 2017