Idag har jag haft utvecklingssamtal i skolan för sonen. Och det var två nya mentorer med (för de gamla har tyvärr slutat) och så var Karin, elevcoachen med. Alla var supertrevliga, men det kändes lite spänt i början. Det kan ju i och för sig bero på mig eftersom jag tycker att de har slarvat en hel del med stöd till min son. Vi pratade lite betyg och vi pratade lite behov och så fick jag den där känslan av att de lade lite för mycket ansvar på min son. Till exempel ställde de frågorna i en radda, istället för att ta dem en och en. Och jag kan säga att jag inte riktigt hängde med i att stoppa och stanna utan lyssnade febrilt på en öppning för mig att säga något…

Till slut säger jag ”Jag tycker att skolan inte har varit särskilt bra på att ge rätt stöd till min son. Det är faktiskt så att han har flera diagnoser som berättigar honom till just extra stöd och resurser. Att inte ge honom det är som att konstatera att han behöver glasögon men förvägra honom det”.

Sonen tittade på mig, log lite och nickade. 🙂

Nickade gjorde även mentorerna och coachen. ”Vi håller med!” svarade de.

Och de fortsatte ”Vi har tänkt så här… ” de pratade på och kom med flera goda förslag som jag av respekt för min son inte skriver ned här. Det visade sig att vissa lärare hade förstått att de faktiskt inte hade förmågan att hjälpa min son på rätt sätt. Och de ville veta mer och ville lära sig mer. Det är ju faktiskt fantastisk att lärarna vågat erkänna det och jag är imponerad och rörd av deras omtanke.

Coachen bekräftade också att de såg att sonen hade goda kunskaper i väldigt många ämnen men att det var supersvårt att få ur honom dem. En lärare hade förstått det och ”kompletterade” genom att ha muntliga förhör.
”Näe” sa sonen ”det har vi aldrig haft”.
”Jo, det har ni, men du har nog inte tänkt på det, för hon har frågat dig när ni har samtalat vid lunchen och i kafét osv”
Smart hon är, tänkte jag leendes, och sonen såg förvånad ut. Han accepterade det, för han gillar verkligen den läraren.

Det finns massor av smarta vägar att nå barn som tänker på ett annorlunda sätt. Det gäller verkligen att ha ett flexibelt seende och förstå att barn inte tjurar av illvilja utan se det som ett symtom på att man behöver ett annat tillvägagångsätt.

I bilen på vägen hem sa sonen att han tyckte exemplet med glasögonen var mycket bra och att han själv nu förstod vidden av att ”veta men inget göra”.  Och han tyckte att jag var lite sträng, men inte sträng som i arg. Pust, jag klarade föräldraprovet och sonen behövde inte skämmas för mig.

Ha en fin fredagskväll.

Med vänliga hyperhälsningar
MrsHyper
/Jessica Stigsdotter Axberg

Missa inte 100 bästa adhd-tipsen. Ett adhd-tips/dag 100 dagar i följd med start 1 januari 2017