Jag kommer ihåg att min yngsta vägrade att äta någon annanstans än vid sin givna matplats.

Det gällde både hemma och på förskolan. Så på mellis på eftermiddagarna satt hon ensam på sin plats och åt frukt när de andra mös i soffan. För oss och minstingen var det såklart ok 😀

Hon åt också väldigt selektivt som liten i perioder. Hon åt bara en viss sak under till exempel en vecka. Kanske var det bara ärtor en period, en annan bara korv och en annan bara potatis. Sammanlagt under ett år fick hon ändå i sig ”tallriksmodellen” så vi var aldrig oroliga.

Här nedan har Malin samlat massor av tips och länkar och delar med sig personligen hur det funkat i hennes familj missa inte det.

Jessica Stigsdotter Axberg, grundare och VD för MrsHyper.

Missa inte vår YouTube-kanal, MrsHyperPlay

100% ledig hemma

Hemma får man äta var man vill. Och hur man vill… Det viktigaste är att barnen äter och att maten hamnar i magen. Det låter säkert provocerande. Om någon äter med fingrarna brukar kompisarna utropa ”guuu va äckligt!” eller ”är du bäbis eller?” Och de uppfostrar varandra på skolan. Ibland är ju uppfostringen klart mycket tuffare än vad som är ok så då tycker jag att mina barn får ledigt när de är hemma, jag kallar det återhämtning.

Till MrsHyperPlay

Maten ska in i munnen. Oavsett hur.

Fem minuters tyssssstnad. Vi införde endast en regel vid middagsbordet när första barnet var riktigt liten. Det var liksom ingen idé att tjata om bordsskick, kniv och gaffel, armbågar eller att sitta still. För det blev olidligt.
Det viktigaste blev att fokusera på att maten skulle in i munnen. Så hur får man en pratglad liten adhd-person att vara tyst i fem minuter?

Till MrsHyperPlay

Ätstörningar?

Ett barn kan vara kräset som sedan går över med åldern. Eller så förblir man kräsen livet ut. En del av dessa personer kan alltså lida av diagnosen selektiv ätstörning / ARFID (Avoidant restrictive food intake disorder.) som ingår i undvikande restriktiv ätstörning

För att få en diagnos, ska svårigheterna med ätandet medföra en påtaglig näringsbrist eller ett psykosocialt lidande.

Här är en artikel om att Arfid är ärftligt.

Mina erfarenheter

Vad gäller mat så kan det vara riktigt tufft för vissa medan för andra är det bara en del av vardagen precis som att borsta tänderna. Relationen till mat kan vara känsloladdad på olika sätt.

Min förstfödda har en slags ätstörning.

Idag är hon 20 och fortfarande har hon en tuff relation till vad hon äter, när hon äter och hur hon äter. Hon äter ensidigt; begränsade produkter, helst av samma konsistens, gärna mycket kolhydrater. Sockersuget har alltid varit en svår sak för henne att hantera. Även att äta grönsaker, såser, kryddor, olika ingredienser som blandas, prova på nya saker. Utöver detta har vi här hemma i många år förstått att hon tycker att det är jobbigt att sitta vid bordet, både för att hon blir stressad av att det förväntas av henne att hon ska äta det som andra äter och att det ska pratas väldigt mycket och högt (alla förutom jag har adhd så det blir lätt rätt vilt här hemma när alla samlas). Hon avskyr att gå på restauranger och sociala tillställningar om hon inte vet att det finns något hon kan äta. Det räcker inte med att säga vitt ris går bra, för har någon pepprat riset så är det kört. Eller att säga att lax funkar, men är den då tillagad i ugn med tex citronsås på så går det inte. Omelett med potatis är en favorit men om det finns lök i så tar hon bara en tugga. Nu när hon har blivit vuxen så får hon oftast laga sin mat själv men det blir inte det sundaste alla gånger.

En annan viktig aspekt i hennes ätproblematik är att hon tar concerta vilket tar bort hennes aptit totalt under timmarna den verkar och hon äter inte mycket alls,(hela dagen fram till cirka 21.00) men sedan när den går ut eller om hon tar en concerta-fri helg så vräker hon i sig saker konstant, gärna sött och fett.

Å andra sidan dricker hon inte alkohol, kaffe och läsk. Inte heller röker eller snusar hon. En parentes för att tänka positivt.

Hon har aldrig fått någon diagnos för detta. När Arfid blev känd för 10 år sedan var det ingen som uppmärksammade detta för oss, utan det var ”kinkighet”.

Läkarna har alltid haft koll på hennes hälsa, (både fysiska och psykiska), så nånstans känner jag att jag får acceptera henne för den hon är och för hur hon mår och låta de professionella ha kontrollen. Jag är säker på att hon kämpar med sina inre dialoger, eftersom hon haft problem med både ångest och depression. Så jag har landat i att huvudsaken är att hon får i sig något överhuvudtaget och att hon är frisk.

Malin Roca Ahlgren, författare, skribent och leg. lärare med specialpedagogisk kompetens, MrsHyper.