Nu kan du sluta kompensera så hårt!

Den här texten är till Lotta Lundh OCH till alla andra som känner igen sig 🙏

Du kan läsa Lottas text här ”Jag lever ett helt annat liv än andra föräldrar”.
(Du hittar Lotta på hennes sociala medier här: instagram och facebook)

När jag var liten, hade jag otroligt mycket energi. Jag har alltid haft svårt att sitta still och särskilt vid matbordet kunde jag höra mina föräldrar sucka ”kan du inte sitta still en endaste sekund?”. Jag rörde mig konstant ”sprang med benen” även när jag satt och var liksom alltid på väg. Ett jäkla humör hade jag också. Ibland blev jag så förbannad att jag svimmade till mina föräldrars stora förskräckelse.

I skolan var det uppenbart att jag inte var som de andra tjejerna. Jag satt inte still, jag hade sällan klänning eller kjol eftersom det inte gick att leka lika bra då. Jag hade tovigt hår, hål på brallorna och jag var ruskigt bra på att avbryta andra. Jag var smart, men hade svårt att koncentrera mig och somnade ofta under lektionerna för att jag tyckte allt var sååååå tråkigt. Mina lärare klagade ofta på att jag pratade för mycket och aldrig blev klar med uppgifterna. ” Hon är alldeles för lat!” brukade lärarna säga till mina föräldrar. Jag förstod aldrig varför vissa saker var så svårt för mig när det verkade vara så lätt för andra.

I tonåren blev livet än mer utmanande. Kaotiskt kan man sammanfatta det. Jag hade svårt att hålla ordning på mina saker och att komma ihåg saker. Jag hade aldrig ro att göra mina läxor eller andra skoluppgifter. Jag hade vänner men kände mig ändå missförstådd och ensam. Det var som att det fanns ett osynligt samhälle som alla andra levde i men som jag själv inte kunde nå. Jag kände mig så annorlunda att det gjorde ont. Och jag hade tunga suicidala tankar. Det var en riktigt tuff tid.

När jag äntligen hoppade av skolan och började arbeta blev livet faktiskt äntligen bättre. Jag jobbade som servitris under många år och det passade mig perfekt. Korta små uppdrag, lätt att checka av och supersocialt mingel. Perfekt. Jag kom in på reklamskolan Berghs och fick sitta och rita och idéa hela dagarna. Allt var roligt, förutom prestationsångesten då. Jag startade eget företag redan 1994 och kunde bestämma själv hur mycket eller lite jag ville jobba. Det var perfekt för mig och livet lekte.

När jag närmade mig 30 träffade jag min man och vi fick två barn. Båda fick adhd-diagnoser och under deras utredningar kände jag igen mig i kriterierna. Min adhd-utredning gjordes kring 2013 men på grund av att jag hade för många strategier fick jag ingen diagnos. ”Sjukt skumt tänkte jag” och fortsatte att slita som ett djur för att klara av saker som är plättlätt för andra och kompensera för alla mina utmaningar.

Nästan tio år senare kraschade jag nästan och sökte mig till psykiatrin för en second opinion. Psykologen tyckte det var märkligt att jag inte fick diagnosen vid min första utredning. Hon sa också ”Nu kan du sluta kompensera så hårt!” Och det var nog det som tog tag i mig mest av allt. Att för första gången bli sedd på riktigt. Ja, jäklar vad jag har fått kompensera.

Jag har verkligen funderat över varför jag fick diagnosen nu och inte förra gången. Jag tror att det handlar om flera saker, dels har forskningen gått framåt, dels är jag bättre på att förklara vad det är jag inte förmår och försöker inte vara så ”duktig”. Och kanske det största orsaken av alla, jag har inte längre tillgång till de strategier jag hade när jag utredde mig första gången.

Att få veta att man har adhd när man är 53 år kan kännas lite som ”what a waste” på ett sätt. Å ena sidan jäkligt skönt och bekräftande och å andra sidan så otroligt ledsamt att få det nu så sent i livet. Den här diagnosen och förståelsen för mig själv och från omgivningen hade jag behövt när jag gick i skolan.

Ibland kan jag fantisera om vad jag hade blivit om jag hade klarat av skolan. Om jag hade klarat av ekonomisk linje, som jag gick, hade jag antagligen sökt jobb på en bank. Hade det blivit ett bra liv för mig? Jag är tveksam. Allt kanske ändå blev som det skulle.