Och nu har det blivit dags för vår sista gäst innan sommaren börjar. Med glädje och stor ära presenterar vi den kloka Tina som har valt att skriva om sitt föräldraskap med fokus på bemötande. Sååå viktigt!
————–
Det är ett vinande, pipande ljud i köket. Därför kan Mathilda inte ta sin medicin, som ligger framme med en kopp vatten. Mitt förslag att hon skulle ta på sig sina hörselkåpor, som hänger på väggen utanför köket, mottogs med ett gnölande ljud inifrån köket.
”Har du tagit din medicin, Mathilda?”
*gnöl*
”Jag vet inte vad det betyder. Har du tagit din medicin?”
”Nej! För jag vet inte vad det är som låter!”
Tyvärr har den här mamman redan haft för många allergiska reaktioner på en och samma vecka för att orka vara tillräckligt hjälpsam klockan halvelva på kvällen. Faktiskt har jag velat sova sedan 18-tiden. Det är en förklaring till, även om det inte är en ursäkt för, mitt högaffektiva svar:
”Du behöver INTE veta vad det är som låter. Det du behöver göra är att ta din medicin. Det FINNS andra lösningar än din!”
Mathilda fräser som en arg leopard. Men till min stora förvåning klampar hon sedan ut i hallen och nappar åt sig hörselskydden. Om jag trodde på poäng mellan barn och föräldrar skulle jag säga att jag vunnit. Men det gör jag inte. Jag tror på samarbete. Pedagogisk allians. Och jag vet att det enda jag just gjorde var att göra ett onödigt stort uttag på relationskontot. För den där grejen, när jag vinner för att barnet förlorar, är ett riktigt bra sätt att skapa känslor av fiendskap mot mig hos mitt barn. Så bygger man enkelt en övertygelse om att vi är motståndare, att det är så vi ska vara mot varandra. Och det i sin tur är precis motsatsen till det jag försöker åstadkomma, inte bara som en pedagogisk princip, utan som en ledstjärna i mitt föräldraskap. I all min ofullkomlighet ska mina barn i alla fall veta att jag stod helhjärtat på deras sida. Den vetskapen kommer de att behöva till de där svåra tillfällena då deras viktiga bästa känns som ett svek. Då jag måste fatta beslut som är svåra att förstå, och de behöver lita på det jag gör ändå, och veta att jag verkligen, verkligen vill deras bästa.
Så jag reser mig ur min fåtölj, och går in i köket för att hjälpa henne att ta medicinen. Och kanske lista ut var den vinande ljudet kommer ifrån. Det är med stor sannolikhet en elektroniskt styrd LED-lampa. Alla andra möjliga vinanden i kök har hon redan hört. När jag kommer in i köket finns inget vinande. Det har precis slutat, förklarar Mathilda. Hon har i alla fall börjat med medicinen, och nu får hon i sig den.
”Jag är ledsen att blev arg. Jag kanske är dum ibland, men jag älskar dig alltid”, säger jag.
Och tänker på den gången för länge sedan då hon sade nåt i stil med ”när du är arg kommer jag inte ihåg att du älskar mig”. Ord som bränt sig fast. Som jag är evigt tacksam att fått höra mitt barn säga. För så är det nog för många barn, och det är viktigt för oss föräldrar att veta. Så vi inte utnyttjar vår makt på ett oriktigt sätt.
Mathilda kramar om mig och säger:
”Jag älskar dig också.”
Med tanke på hennes precisa sätt att uttrycka sig vet vi båda vad hon inte sade.
”… Men inte alltid …” ler jag.
Hon räcker ut tungan och vi skrattar. Sen går vi och lyssnar på vinande LED-lampor i mitt rum.
”Det var inte en lampa som lät. Det var mycket starkare”, säger Mathilda.
Nu fattar jag vad hon hört: vår ganska nya diskmaskin.
”Tror du inte det var diskmaskinen, då?”
”Jo, jag tänkte att det antagligen var det”, svarar Mathilda. Sen går hon till sitt rum.
/Tina Wiman
