Jag har haft en otroligt hektisk vecka med massor av möten. Det är kul med möten och nyförsäljning, det är kul att prata och att försöka förstå vad de andra vill ha. Jag jobbar som ArtDirector och har ofta till uppgift att komma på designlösningen eller rubrikidén. Det som är jobbigt är att man inte hinner producera allt som ska produceras. Jag hinner inte ”jobba” liksom.
Och idag var det väl pricken över i:et…
Jag åkte från jobbet i Stockholm kl 16.00 för att vara i tid som gymnastikledare i Bålsta och vi började 17.00. Gott om tid, jag kommer vara där en kvart innan, perfekt tänkte jag, då skulle jag hinna planera och fundera lite mer över uppvisningen på lördag. Vi har nämligen fått till uppgift att skapa en avslutningsdans och så har vi inte riktigt bestämt ordningen på grupper och vad vi ska göra.
Det är mer köer än vanligt men jag tror att jag hinner och att jag kommer komma fram i tid ändå, för jag hade ju en tidsmarginal.
STOP. Polisbil kommer genom köerna innan stäket. På radion hör jag att en pick-up har vält i högra körfältet vid Stäket på E18 – mot Enköping. Neeeej! tänker jag. Jag kommer bli sen. Och sen händer absolut ingenting. Nada. Noll. Nalta. Out of order. Tröstlöst.
Jag inser att det finns 40 gymnastiktjejer som står och väntar. Och jag har nycklarna till alla redskap…
Nu kan jag ju gå in på facebook och läsa allt jag inte hunnit läsa, jag kan skriva sms att jag blir sen och att de får börja utan mig. Jag kan lägga en Sudoku osv. Men vad gör jag? Jo, jag sitter och krypkör millimeter för millimeter i hopp om att ”snart släpper det” och jag kan köra på… Jag kommer 500 meter på 40 minuter utan en chans att svänga av och välja annan väg.
Jag blir jätteledsen för alla stackars småtjejer som inte får sin träning dagarna innan uppvisningen.
När jag till slut kommer fram och springer stressad och svettig in i gympahallen, så ser jag att alla redskap är framme och att de tränar för fullt. Jag blir sittande och bara njuter. Sedan visar de avslutningsdansen för mig : )
Så, vad lärde jag mig av allt detta? Jo, ha tillit. Det ordnar sig alltid på något sätt.
Tack Johanna för att du styrde upp träningen och tack alla fina hjälpledare!
