Varför klarar barnpsykiatrin inte allt bättre att hjälpa de mest behövande?

Varför klarar barnpsykiatrin inte allt bättre att hjälpa de mest behövande?

Om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Barnkonventionen hade tagits på allvar, hade personer med NPF fått det stöd och bemötande de har rätt till.

Vi har diskuterat barnpsykiatri med Henrik Pelling.
Henrik är fembarnspappan, som också är överläkare och barnpsykiatriker, och skapare av Självhjälppåvägen tillsammans med BUP Uppsala och Attention. Han har varit volontär och arbetat som barnpsykiater i Nicaragua och han har också samarbetat med kollegor i Gaza vid Gaza Community Mental Health Programme sedan 1990. Det har varit viktigt att inspirera dom till att använda föräldrautbildningsprogrammet COPE med hjälp av Agneta Hellström och tidig intervention vid autism med hjälp av Lena Nilsson och Josefin Mannberg från habiliteringen i Uppsala.

– Det jag önskar för framtiden är ett utbyte för hur man arbetar med mental hälsa under mycket svåra förhållanden, det kan vi lära oss mycket av. Jag skulle också vilja att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Barnkonventionen tas på allvar, så att alla med neuropsykiatriska funktionshinder får tillräckligt med stöd för sin utbildning och sitt yrkesliv och blir bemötta med respekt, berättar Henrik för oss.

Under sin läkarutbildning upplevde Henrik en frustration över att inte kunna hjälpa människor med psykiatriska problem.
– Jag kunde inte hjälpa en anhörig som blev svårt drabbad av bipolär sjukdom. Den känslan förstärktes när jag gjorde min första praktik på en psykos- och rehabiliteringsklinik på Ulleråkers sjukhus, säger han. Det måste finnas bättre sätt att förena humanism och ökade biologiska kunskaper.

Vidare ställer Henrik en fråga som vi också skulle vilja få svar på: Varför går utvecklingen så snabbt då det gäller behandlingsmetoder för fysiska sjukdomar och så långsamt då det gäller den del av hjärnans sjukdomar som hamnat inom psykiatrin?…

Vinster i välfärden innebär att det blivit allt mer ”lönsamt” att satsa på de med lindriga sjukdomar. Det senaste exemplet är hur medel som kommunerna öronmärkt för barn med speciella behov i skolan använts. Det har varit fritt fram för resursskolor att använda delar av pengarna till aktiebolagsutdelningar.
– Jag vill fortsätta att verka för att de med störst behov verkligen får uppleva att samhällets solidaritet inte sviktar, fortsätter Henrik.

Bältesläggningar används fortfarande inom barnpsykiatrin, även på barn med autism, och IVO ingriper aldrig. Ungdomar med svåra neuropsykiatriska problem tas om hand på SIS-institutioner med isoleringsstraff, (som är minst lika allvarliga som de som barnpsykiatrikern Karl Grunewald för årtionden sedan satte stopp för på institutioner för utvecklingsstörda).
– Barnpsykiatrin har i praktiken inte tilldelats ett tvingande ansvar för sina mest behövande patienter. Socialstyrelsen och landets barnpsykiatri låter det fortgå, berättar Henrik.

Vi i Sverige som har mest barnpsykiatriska resurser i hela världen får rannsaka oss själva om behövande barn ändå hamnar i långa köer. Så mycket kan förbättras när alltmer kunniga föräldrar och lärare får ett samordnat stöd från elevvård, socialtjänst, patientorganisationer, habilitering och barnpsykiatri, tillägger Henrik.

Mer info: Självhjälp på vägen»

/Malin Roca Ahlgren
Skribent, författare