Både lärare och elever går in i väggen i dagens skola, så varför inte skära ner ännu mer på resurserna?
Det är helt otroligt galet att politikerna pratar om att nedskärningarna nu även ska drabba resursskolorna. Dit som många elever tillslut gått och hittat hoppet igen, då den vanliga skolan inte lyckats med det de är ålagda att klara av.
Idag blir det ett politiskt inlägg. Jag är upprörd över vad politikerna håller på med. Jag kan inte begripa hur detta kan ske i Sverige 2020!
När jag arbetade som lärare och mötte elever som jag såg inte mådde bra försökte jag skapa en relation och bygga tillit med dem. Ofta hade de psykisk ohälsa eller någon NPF-diagnos. De sa att det var jobbigt att vara i skolan. De fick ofta ångest och stresspåslag. Detta ledde till att många av dem undvek att utsätta sig för miljön som gav dem denna ångest och deras problematiska skolfrånvaro började därför. Varje gång kändes det som jag inte hade varit tillräcklig för dem, som om jag misslyckats. Trots att jag hade specialpedagogisk kompetens och två egna ungar hemma i liknande situationer som gjort att jag plöjt faktalitteratur, så kunde jag inte göra tillräckligt. För att jag som lärare fick inte förutsättningar att lyckas med mitt uppdrag. Likadant är det för dem. Och värre har det blivit.
Det är helt otroligt galet att politikerna pratar om att nedskärningarna nu även ska drabba resursskolorna. Dit som många av dessa elever tillslut gått och hittat hoppet igen, då den vanliga skolan inte lyckats med det de är ålagda att klara av.
Att jag ville finnas för eleverna med NPF och psykisk ohälsa ledde till att mitt engagemang på jobbet ihop med det engagemang hemma, där jag hade samma situation, tog kål på min egen hälsa och tillslut hälsade väggen på mig. (Jag bör tillägga att jag pluggade på universitetet samtidigt samt skrev böcker om dessa utsatta barn).
Med detta sagt är jag säker på att det finns likasinnade som jag därute, som gör allt för barnen, som går på knäna och som besitter kunskap om olika funktionsvarianter. De flesta lärare gör nog sitt bästa. Men många möter väggen. Skolsystemet är infekterat och de som drabbas är de som mest försöker, de som inte mår bra av hur det ser ut, de som vill ha hjälp men inte får det.
Både vuxna och barn.
De flesta ungar beskriver att de upplever både stress och ångest p g a skolan, även att kraven är höga och många, även att kriterierna är otydliga. Otydlighet skapar stress.
När jag skulle bedöma mina elever och betygsätta dem och var tvungen att förhålla mig till dagens betygssystem som är utformat där den sämsta prestationen är grunden till betyget som sätts, gjorde det ont i mig varje gång. Det tog emot. Jag tyckte direkt att läroplanen inte tog hänsyn till olika förutsättningar trots att det står i ett flertal paragrafer att det ska tas hänsyn till dem.
Är det så mycket begärt att som skolunge idag vilja ha följande:
en mer tolerant skola, att få bemötas utifrån sina förutsättningar, att tillåtas ha sämre perioder , att få möjlighet till balans mellan studier och fritid!
Varje skola borde utreda dess struktur och de ev otydliga förväntningar som påverkar elevers psykiska hälsa.
Bara genom kartläggning kan utveckling ske och med den en förbättring.
/Malin Roca Ahlgren
