Lite slarvigt har mina föräldrar i bland sagt till mig – den där terapin har gjort dig till Jessica 2.0. ”Urhäftigt att få följa med på den resan.” brukar också följa med förestående kommentar.
Jag har blivit både glad och provocerad av att höra just det. Jessica 2.0.
Provocerad så till vida att jag ibland funderar på om jag inte dög förut. Precis som jag var. Att jag inte var lika älskvärd då som jag är nu.
För jag var en trubbig själ, och jag blev ofta kidnappad av olika delpersonligheter som ställde till det för mig. Jag agerade mest i affekt och blev ofta förtvivlad.
Men jag blir också glad för jag har jobbat hårt i egen psykosyntesterapi för att lära känna mig själv, mina brister, mina svagheter och såklart också alla mina fantastiska egenskaper som är de som bär mig framåt. Som gör att jag idag har klienter i psykosyntesterapi, föreläser om den potiential som finns även med funktionsnedsättningar, de egenskaper som gjort att jag börjat att illustrera och skriva böcker, att jag idag formger och kreerar utifrån en annan plats än den förra – den som behövde bekräftelse. Idag från platsen – jag har något att berätta.
Det känns fantastiskt.
/Psykosyntes i varje möte
(Photo by juan mendez from Pexels)
