När Victor var ca sju år och skulle testa medicin för första gången var vi jättenervösa, eftersom media skrivit så mycket om hur föräldrar drogade sina barn. Vi frågade BUP om vi fick avbryta omedelbart om vi tyckte att sonen blev annorlunda eller tappade sin personlighet. Självklart! sa de och då vågade vi. Vi hade bestämt att vi skulle prova på helgen när vi hade gott om tid och på lördagmorgonen fick sonen prova. Det låter kanske lite sjukt men vi stod där på morgonen, två vuxna och Victor med lillasyster i hasorna, stirrandes på det där pillret.
Japp, nu kör vi! Vattenglas och medicin, glass och sylt som hjälpmedel om det skulle bli svårt. Victor lyckades få ned tabletten och vi nickade och sa något i stil med ”ja, då får vi väl se om det har någon verkan om sisådär 20 minuter då”.
20 minuter skulle det ta innan medicinen skulle börja verka, det hade de sagt på BUP och det stod också i FASS. Sonen gick allvarligt upp på sitt rum och byggde lego. Vi satt kvar på nedervåningen och bara stirrade på klockan. Försökte prata lite men det var svårt. Det var alldeles tyst upp i Victors rum och vi undrade hur det kom sig, det brukade alltid vara ett buller och ett slammer därifrån. Men han var så hyperfokuserad på att känna efter att hans hyperaktiva sida inte tog över. När det hade gått 20 långa minuter gick vi sakta upp för trappan och knackade på hans dörr. Dörren gled upp och där satt han på golvet och nynnade på en sång och byggde lego.
– Hej Victor, hur känns det? frågade vi ängsligt
– Vet inte, det känns väl inge speciellt direkt. svarade han lugnt.
– Ok, så det känns inte konstigt eller så? Du känner inte av att du mår illa och vill kräkas eller att hjärtat slår för hårt eller nåt?
– Nä, det känns som vanligt, tror jag…fast nu när ni nämner det… så här brukar det vara för mig: mina tankar har alltid känts som såpbubblor, och om jag vill ta tag i en tanke så spricker den direkt. Men nu är det mer som fasta bollar. Jag kan plocka dem en efter en och lägga ned dem och sen ta upp dem igen utan att de går sönder.
Wow! vilken beskrivning från en sjuårig kille! Hela hans sjuåriga liv var kantat av misslyckanden och missförstånd. Och han hade inte mycket gott att säga om sig själv. Trots att det fanns vuxna i hans närhet som stöttade, hjälpte och tokgillade honom räckte de inte till. Det fanns inte tillräckligt med strategier för att det skulle räcka till. Inte för denna supergoa impulsiva och mycket hyperaktiva kille. Medicinen blev starten till att han började lyckas. Vi hittade strategier, han hittade strategier och på det sättet fick han äntligen känna att han dög.
Mitt råd blir såklart: Står du i valet och kvalet om ni ska testa, så testa. Känns det fel så sluta omedelbart.
Med vänliga hyperhälsningar
MrsHyper
/Jessica Stigsdotter Axberg
PS. Läs mitt inlägg från igår om du vill veta lite mer om både positiva och negativa sidor när man börjar medicinera.
Missa inte 100 bästa adhd-tipsen. Ett adhd-tips/dag 100 dagar i följd med start 1 januari 2017
