Nej det här inlägget handlar inte om dataskärmar. Utan att skärma av det som blir för mycket. När omgivningen låter för mycket, när det är för mycket som händer framför en och när gränser blir otydliga.
Victor var nog bara sju år när vi hade varit och handlat kläder till honom. Det var jättejobbigt med alla människor, alla kläder, musiken, ljuset och att behöva prova kläder. Stickigt, taggigt, obekvämt, för litet, för stort, för varmt, för ”kliigt”, för… det fanns många fel här som kanske andra sorterar bort på en gång. Men för en hypersensitiv kille så byggs det bara på och blir mer och mer. Det går inte att ta bort en sak för den andra. Processen i hjärnan hinner inte med helt enkelt. Det blir ”system overload”. Jag betalade och lät Victor springa ut till bilen på parkeringen själv. När jag kom ut till bilen så såg jag att han satt i baksätet, på golvet, med huvudet ned i sitsen och med händerna som skärmar för ögonen.
– Hej Victor hur är det? frågade jag
– Ok! svarade han kort
– Vad är det du gör? frågade jag nyfiket och en aning oroad, eftersom jag inte sett det här förut.
– Jag tar bort allt som är runt omkring så att det blir mörkt och tyst. svarade han nöjt.
Jag satte mig bara lugnt i bilen och väntade. Efter några minuter var han redo och tyckte att det var dags att åka hem.
– Här kan vi väl inte stå hela dagen, åk hem nu!
Smart lösning på ett riktigt tufft problem.
Andra avskärmningar som han gillat under åren:
Keps – för hemsk takbelysning som ofta är stickiga lysrör.
Huva – för att dämpa ljudet.
Hörlurar – för att vissa ljud är obehagliga och då kan han ersätta med ljud han gillar som musik tex.
Hörlurar – för att säga att han inte vill prata just nu.
Stor bok på bänken – så att han skärmar av framför eller åt sidan.
Dataskärm/läsplatta – för att han inte ser något annat. Superfokus. (ok, här kom dataskärmen in…)
och såklart riktiga skärmar i skolan så att han kan välja vad han vill se.
Med vänliga hyperhälsningar
MrsHyper
/Jessica Stigsdotter Axberg
