Jag såg denna film på Youtube. Den handlar om Aimee Mullins som amputerade båda benen redan som ettåring. Hon föddes utan vadben.
Hon är idrottsman, skådespelare och aktivist och berättar om sina benproteser – hon har ett dussin fantastiska par – och supermakterna de beviljar henne: snabbhet, skönhet och en extra längd på 15 cm … Helt enkelt, hon omdefinierar vad kroppen kan vara.
Under föreläsningen berättar hon bland annat om en träff med en väninna som uttryckte att ”det inte var rättvist att hon kunde bli hur lång som helst”. Det fick Aimee att förstå att i samhället idag pratar vi mer om de orättvisa fördelar som kan uppstå istället för problemen som uppstår med ett handikapp.
Och då kom jag att tänka på ADHD. För ADHD är en superkraft när du lärt dig att ”tygla den”. Och med det menar jag att när man lärt sig allt det som man själv uppfattar som problem och svårigheter i vardagen, eller skaffat sig strategier för desamma, då är det ju bara att köra. Använd kreativiteten och din associationsförmåga till att skapa och hjälpa andra. Använd ditt driv till att motivera dig själv eller andra att lyckas. Använd din enorma potential till att göra det du vill.
Eller som min son sa, något år efter att han fått diagnosen ADHD: ”Vet du mamma, ibland tycker jag synd om de som inte har ADHD. De kan ju aldrig bli som jag!”
”If you prick us, do we not bleed? If you tickle us, do we not laugh?
It is our humanity and all the potential within it that makes us beautiful”
Översatt: ”Om du sticker oss, blöder vi inte? Om ni kittlar oss, skrattar vi inte?
Det är vår mänsklighet och potentialen som finns inom det som gör oss oemotståndliga”
It’s not fair having 12 pairs of legs…Just saying : )
/MrsHyper
