Vi läser det överallt nu, hur Försäkringskassan i ”Laget Sverige” kastar ut sjuka personer i arbete vilket omöjliggör Arbetsförmedlingens jobb. AF kan ju inte placera sjuka människor i arbete. Dels kan personerna inte arbeta, för att de är för sjuka, och sen kan man undra vilken arbetsgivare vill anställa en person som inte kan arbeta? Jag skulle inte göra det.

I måndags var jag med på ett samverkansmöte med min man. Bernt från Arbetsförmedlingen (AF), Annika (Arbetsterapeuten), Katja (VDn för arbetsplatsträningen) och jag var där, fysiskt. Via mobil var också den nya handläggaren ”närvarande”. Via mobil. För hon vabbade.

Patrik är sjukskriven, sedan 3,5 år, för utbrändhet och som inte det var nog fick han en svår depression och ovanpå det kraftig panikångest Stress är alltid den utlösande faktorn.

Vi hade veckan innan mötet fått höra att vår handläggare på Försäkringskassan (FK) hade bytts ut. Den första handläggaren vi hade var fantastisk men vi träffade henne bara en gång, sedan fick vi Kerstin. Vilken kvinna! Hon har gjort allt för att Patrik ska komma tillbaka till arbete, och allt i hans takt. Vi har suttit i möten där alla vill väl men ändå har det varit för jobbigt för Patrik. Han är så skör och tål så lite stress att när alla i rummet vill väl, blir också det för mycket. Alla runt Patrik har varit underbara hela vägen. Det har varit ett samarbete som verkligen har fungerat och stöttat och peppat Patrik till att komma fram till där han är idag. Och alltid med ett varmt hjärta. För Patriks bästa.

Det tog slut i måndags.

Bernt på AF hade pratat med handläggaren på FK redan på fredagen, och hade ringt innan mötet och förtydligat hur skör Patrik var.

Redan när handläggaren presenterade sig fick jag en känsla av att detta är en person som bara vill avklara ännu ett möte. Jag fick känslan av att hon lite snabbt vill få bort Patrik från sin lista och sedan gå vidare. Jag tog fram mobilen och började spela in samtalet. För det kändes inte rätt. Jag kunde inte sätta fingret på det. Patrik började stamma, som han gör när han blir stressad. Och vi alla kring bordet började att skruva på oss för det kändes inte rätt. Hon ställde direkta rappa frågor om Patriks arbetsförmåga. Till Patrik. Utan omsvep.

– Kan du jobba Patrik?

– Hur mycket kan du jobba?

Hade hon lyssnat på Bernt så hade hon vetat att så gör man inte. Det går inte…det blir tvärnit. Jag ser att Patrik börjar krampa och han försöker få ur sig ett svar och frågar handläggaren på mobilen vad det egentligen är hon vill att han ska göra, ska säga.

Vad vill du? Vad vill du att jag ska göra? stammar Patrik fram och får knappt luft.

Jag ser hur han kämpar och tänker försöka bryta in. Han kan knappt andas längre.

Men käcka handledaren fortsätter. -Ja men HUR mycket kan du jobba?

Då avbryter jag och säger att nu har Patrik fått en ångestattack och kan inte svara.

Handläggaren säger käckt, som om hon precis blivit erbjuden en kaffe. – Ja men vad bra att du säger det. Det är bra för mig att veta.
Jag fortsätter och säger att hon får nog ta och backa lite för att hon går på alldeles för hårt.
Hon säger hurtigt och käckt tillbaka:  Ja vi kanske ska ta en liten paus!
Men sättet hon säger det på antyder att hon har inte förstått någonting.
Patrik får inte luft längre och flyr rummet och hamnar krampandes i en panikångesattack på golvet. I närmare 35 minuter.

Samtalet fortsätter ändå, utan Patrik i rummet, och handläggaren på FK får veta att Patrik inte längre är i rummet, men hon förklarar att from sista december går Patriks rehabiliteringspeng ut och då måste han börja jobba eller bli heltidssjukskriven utan möjlighet till arbetsträning.

Katja, VDn på företaget, blir chockad och frågar hur det är möjligt att man sjukskriver någon som faktiskt kan jobba några timmar varje vecka. Det är ju inte klokt. Dessutom kan företaget se att när Patrik mår bättre längre fram är det helt klart intressant med en anställning.

Bernt på AF försöker prata med handläggaren och säger att det här hade de ju pratat om, redan i fredags och kommit fram till att det är alltid individuellt och ser olika ut för olika människor. Men käcka handläggaren på FK har bestämt sig. Hon ska förbättra sina siffror tänker jag.

Arbetsterapeuten tar också till ordet och ifrågasätter beslut och attityd och förklarar att Patrik har en enorm kunskap och verkligen är en otrolig resurs om han bara får rätt tid på sig. Alla på mötet håller med om att här handlar det inte om ovilja från Patriks sida utan om en svår sjukdomssituation.

Vi bestämmer att vi ska ha ett nytt möte. Och jag är förtvivlad. Bernt, Annika och Katja är det också.

Patrik har inte haft en sådan kraftig panikångestattack på ett och ett halvt år. Och jag ser hur vi måste backa en lång tid för att han ska komma tillbaka till där han var nyss. Och jag är redo att bryta ihop och ge upp. För nu orkar jag inte mer. Det här skulle nämligen ha varit det sista mötet jag var med på. För sedan tyckte vi att Patrik var redo att klara sig själv. Det kommer ju inte hända nu.

Jag ringde och pratade med Bernts chef på Arbetsförmedlingen och hon berättade att de kommer att göra en sk incidentanmälan på detta möte. Det här var urtypen på hur ett möte inte får gå till. Ett skräckexempel. Dessutom visar det sig att handläggaren på FK gett ett direkt felaktigt beslut. Det är AF som ska ta beslut om detta. Var pengarna kommer ifrån är ju helt irrelevant för Patrik, det är något som AF och FK får bråka om. Lägg inte det på en sjuk människa.

Idag har jag också pratat med handläggarens chef på FK och hon beklagar djup det olyckliga mötet men passade också på att förklara för mig att det är ju den sista december som gäller för Patriks rehabiliteringspeng. Men hon beklagar djupt det inträffade.

What? Nu skulle jag vilja säga så här till FK:

Ni har precis, genom er enorma inkompetens, skickat min man tillbaka 1,5 år i rehabiliteringen och det tycker jag att ni ska betala för. DET ska inte vi betala för. DET ska inte AF betala för. Ni har gjort bort er, ni har inte läst på, ni har ignorerat fakta, ni har ignorerat kunskap, ni har struntat i samverkan, ni har glömt att utbilda personal, ni har tydligen svåra interna kommunikationsproblem, ni har uppenbarligen inte rätt personal för jobben, ni har anställda som vabbar men som ändå jobbar och tar möten via mobil. På grund av detta har ni satt en kärleksfull pappa, make, son, bror och hans familj i enormt onödigt lidande. Och nu ska vi börja om från ruta ett. Jag pallar inte och om inte jag gör det hur går det då med oss?

Ändå tycker ni att det passar sig att meddela att pengarna tar slut den sista december. Känns det rätt? Känns det riktigt? Nä! Gör om gör rätt! Om inte för Patrik så kanske för ”Laget Sverige”?

/Jessica Stigsdotter Axberg
Förtvivlad mamma, hustru och anhörig.