Då pratar jag inte om melodifestivalen. Jag menar andra chansen i livet, i stunden, med familjen, med barnen, med träningen eller när något har gått riktigt fel. Att faktiskt kunna reparera det som inte gick bra. Jag läste en bok för några år sedan när jag studerade till psykosyntesterapeut på PsykosyntesAkademin. Jag kommer inte ihåg bokens namn men jag älskade avsnittet om att det mesta i en relation går att reparera. Inte allt kanske och inte för alla men som tex att man som terapeut inte behöver vara så rädd för att göra fel, för just det som blir fel för klienten kan vara något otroligt viktigt att få reda på. Det kanske inte ens skulle vara möjligt att få reda på om klienten om inte ”felet” hade begåtts.
Så jag lever verkligen efter den regeln – att det mesta går att reparera. Om jag tex har varit onödigt arg på mina barn för något som egentligen inte var en big deal, då kan jag reparera genom att säga förlåt och verkligen förklara att min ilska var oproportionerlig. Jag kan fortsätta att förklara vad som hände med mig och se till att den skuld barnen ev känner inte är deras utan min egen.
Nu på eftermiddagen hade jag och min man ett djupt samtal om hans liv. Han har nämligen varit sjukskriven i tre år för depression och utbrändhet. Hans största svårighet, just nu, är att han har svårt att kunna reflektera över och sätta ord på vad han behöver säga till andra människor. Tex om han upplever att han blir utanför i ett sällskap kan han inte säga det. För han är orolig att den andra personen ska bli ledsen, arg, upprörd eller tycka att han överreagerar. Så han väljer att själv må dåligt istället för att berätta för den andre vad som behöver sägas. Vilket gör att han sparar på alla negativa känslor och det resulterar såklart i ångest. Ibland supersvåra ångestanfall. Och jag kan säga att jag känner mig grymt maktlös av att stå vid sidan och titta på.
Mitt i vårt samtal kommer dottern hem efter att ha lekt hos en kompis. Hon är sprudlande glad och återberättar vad hon har gjort och vilka hon har lekt med. Hon pratar på, tittar lite på oss, och fortsätter med att göra en macka för att hon är hungrig. När hon står borta i köket tystnar hon en liten stund och frågar sedan högt:
– Är du ledsen mamma?
– Nej gumman, jag är inte ledsen. (Jag hinner tänka att hon känner ju av stämningen – vad ska jag säga?)
– Jag är kanske lite allvarlig. Säger jag i lugn ton.
– Varför är du allvarlig mamma?
– Jag och pappa pratar om saker som är lite allvarliga.
– Jaha, vad bra. Jag trodde du kanske var arg. Arg på mig.
– Nej, hjärtat det är jag verkligen inte. Men vad bra att du frågade så att du fick veta att det inte var så.
– Ja, det var bra av mig!
Samtidigt tittar jag på min man och då förstår han. Vad bra det var att hon frågade och att han faktiskt behöver göra det samma.
DAGENS LÄRDOM
Känslor som sitter fast på insidan kommer ofta bara ut, om de kommer ut, i form av kraftiga utbrott eller ångestanfall.
Med vänliga hyperhälsningar
MrsHyper
/Jessica Stigsdotter Axberg
Lyssna på blogginlägget här:
